Amanda.

Några dagar per sommar brukar jag småjobba lite på ett krukmakeri som ligger precis där jag bor.
Min plats är i "Familjedrejningen" och min uppgift är att lära alla som vill (och som betalar 40 kr) att dreja.

Igår var min första dag denna sommaren. Förra året arbetade jag hela två dagar (ni förstår själva vilket proffs jag måste vara på att dreja då?) varav en jag arnetade en timme.
Hursomhelst så var det egentligen min kära syster (Nadine, tidigare nämnd) som skulle arbeta, men då denna fick ett akut behov av att åka på cykelsemester blev jag hastigt tilldelad tjänsten. Underbart! Tänkte lilla (läs: panka) jag, och förträngde bestämt det faktum att jag kanske inte var bäst lämpad för just detta. Det kunde ju ändå inte vara så farligt, vi skulle vara två som arbetade, och den där andra kunde säkert uppdatera mig lite grand.

Väl där (jag var där i god tid)  satte jag mig ner och inväntade min arbetskamrat. Det gick fem minuter. Det gick fem minuter till. Det gick en kvart till. När jag såg krukakarchefen komma gåendes mot mig med bestämda steg förstod jag att allt inte stod rätt till.
"Vad sitter du och väntar på?"
"Öhm... den... andre?" (Jag älskar att jag alltid smäller till med så klockrena formuleringar vid sådana här tillfällen)
"Då får du vänta ett tag, hördu, hon kommer vid 12 (klockan var tio)"
"Öh?"

Så det var bara att sätta igång för egen maskin (jag visste ju trots allt hur en lerklump såg ut!)
Jag tänkte att det var lika bra att börja att dreja lite själv först, för att komma in i det. Precis som man kunnat ana blev min "kopp" inte riktigt så som jag ville ha den. Och precis som jag skulle kasta mig på cykeln och fara hem kom en gubbe in. "Ohhh, vad är det där?"
Det är här jag skulle skyllt på min treåriga lillasyster som av nån outgrundlig anledning hade lämnat mig här med sitt monster och gått för att leka. Men vad säger jag?
" Det är en lattemugg med asymmetriska former." Bra, Amanda. Skitbra.

Och kunderna började strömma in, och jag började efter ett tag begripa vilken hjälte jag var i barnens ögon.
"Är det duu som gjot alla dom?" frågade de med stora ögon och pekade utåt mot försäljningens apavancerade konstverk.

Året som gått sen sist jag var där hade fått mig att glömma alla föräldrar med skyhöga ambitioner för sina fyråriga underbarn. (Tilläggas bör att det bästa ett barn kan åstadkomma där är nån sorts skål. Antagligen relativt assymtrisk den med.)
"Benjamin vill göra en tekopp en sån med ett fint öra på" Strålar mammorna som kommer in, och blir mäkta besvikna när de går därifrån med den oformliga lerklumpen (då är det naturligtvis mitt fel).

Sen har vi barnen med lite för höga ambitioner.
Barn: "jag vill göra en marsvinsbur"
Jag: "Du kan inte göra en marsvinsbur"
mamma till barn: "Oh, Max vill så gärna göra en marsvinsbur"
Jag: "Max kan absolut inte göra en marsvinsbur"


Trevligt med pengar, men aldrig mer. tack, men nej tack.
(Jag drömde om snurrande drejskivor med marsvin på)