Amanda. -

"För fosterlandet! Och gotland!"

Jag minns inte vem det var som sa det, eller när, men vem det än var så hade hon/han en fantastisk känsla för landet vi lever i.

I fredags började jag, Nadine och Kaninen(som nu inte har något namn) vår resa till Landetlångtbort. Klockan halv två började vår färd, och klockan ett (pånatten) var vi framme vid vårt mål. Det tar alltså längre tid att ta sig till gotland än till USA. Och under denna tiden hann vi med en hel del. Jag hann:

* Snyta mig 27 gånger

* Få allergska besvär

* Se en film

* Få panik

* Knarka alvedon

* Tappa bort min biljett

Nadine hann:

* Ge mig en snyting

* Bråka med tågkonduktören

* Ge mig mig nervösa besvär

* Tappa bort Kaninen

Kaninen hann:

* Charma tre tanter

* Hetsäta två morötter

* Kissa i en vilstol

* Tappa bort mitt tålamod

Väl på gotland var det dags att göra det vi kommit för: Fira min systers jursitexamen och min stundande artonårsdag. Jag var på G. Eftersom att jag nästan var myndig kunde pappa med gott samvete supa mig under bordet. Jag kunde riktigt känna hur alkoholet bubblade upp i allt snor som upptog största delen av mitt huvud. Detta gav mitt självförtroende en lätt överdriven touch, och under kvällen riktkigt njöt jag av min sociala förmåga och mina kloka citat. Bland annat så delade jag med mig av några visdomsord till min kära syster som, efter fem år på juristutbildningen, hade sju år kvar för att kunna bli advokat.

"Visst har vi en möda med vår väg, men det är målet som är vågen värd"

Skönt att kunna bidra med lite stöd.

Någon annan som var på gång var farmor. Efter x antal glas Baylis höll hon ett tal för mig som började:

"18 år och avklippt hår..."

Detta gick ut på att jag låg illa till med utseende och karriär (musik är ett otyg!) men att jag nog skulle klara mig ändå. Efter ytterliggare några glas var hon nära tårar efter att hon insett att jag inte drack kaffe ("inte ens det, INTE ENS DET").

En riktigt trevlig kväll med KarinBoye-felciteringar, neurotiska släktingar och, naturligtvis, en del kaninbajs.

2008-09-07 @ 21:32:56 Permalink Seperation Kommentarer (5) Trackbacks ()

Böhö.

Jag är sjuk. Mitt huvud känns som en infekterad boll som någon, med jämna mellanrum, spelar något mindre försiktigt bollspel med. Eller som Nadines kanin hetsäter på. Den kaninen är fruktansvärt mystisk. Som en liten svart demon skuttar den omkring och sprider förvirring, mystik och kaninbajs. Särskilt nu i min feberyra kan jag bli lite skrämd.

En annan sak som skrämmer mig är hur rastlös jag blir av att ligga och vara sjuk. Jag vandrar omkring i huset och är helt utom mig av sällskapssjuka. Igår när jag ringde Ellen svarade hon trött:

"Vad vill du?"

Och då tyckte jag ändå att jag hade en stark inledning där jag låtsades att jag hade ett väldigt viktigt ärende.

"Ja, ja vi kanske kan komma över sen. Blir det bra?"

Nu har jag varit i vaken i tre timmar (halsontet håller mig effektivt från en sammanhängande sömn) och börjar panika så smått över att det är ungefär tio timmar tills det är ok att gå och lägga sig igen.

2008-09-03 @ 10:25:26 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Vardag.

Nadines kanin verkar ha blivit psyksjuk. Den har de senaste dagarna uppvisat en rad neurotiska beteenden och verkar ha en viss bulimisk läggning. På många sätt en kvinna av vår tid. Igår tog hon sats för att flera gånger kasta sig med huvudet in i väggen, om och om igen. Detta är också ett passande karaktärsdrag, men en del skulle nog mena att hon har dragit detta att "gå in i väggen" lite för långt. Jag misstänker att hon har en lätt manodepressiv sida också. Ibland kan hon helt lugnt sitta någonstans och kissa på en matta för att i nästa stund, med en frenesi man annars bara ser hos tvååringar och fysiklärare, börja tugga på Nadines datorkabel ("hoppas kaninjäveln DÖR!").

Detta med kaninen har fått Nadine att komma litet ur balans. Idag började hon, hyfsat oprovocerat, attackera mamma med kokta potatisar. Mamma blev först så förvånad att hon bara satt och tittade. Sedan gav hon igen. Med ett grytunderlägg av trä.

2008-08-25 @ 19:59:02 Permalink Seperation Kommentarer (1) Trackbacks ()

Livet.

Så var det igång. Skollivet. Och musikallivet för min del. Redan första "lektionen" märkte jag att jag romantiserat den världen något. Vi har en stor danssal. Denna är full med speglar och det är med skräckblandad förtjusning man inser att man syns överallt och i alla vinklar.

Danstjej: "Oh, jag hade glömt hur smal man blir i dessa speglarna!"

Detta medan jag kämpar för att övertyga mig själv om att jag är längre på höjden än på bredden. Och naturligtvis sattes vår musikalanda på prov direkt. De samlade ettor, tvåor och treor i ett rum (dansrummet). I hörnet av rummet placerades ett bord med:

* En stor skål godis

* Tre förpackningar köpekakor

* Ett stort fruktfat

* En stor skål godis till

Som alltid var inget uttalat. Men alla visste att den som rörde godisskålen skulle för alltid vara utfryst från matärfruktansvärtklubben. Vilken dominerar hela musikalprogrammet.

En annan grej är detta med rutiner. Jag räknade helt kallt med att de, någongång under första skoldagen, helt enkelt skulle infinna sig. Att jag skulle känna "Oh, vad skönt att gå hit idag igen". Att rutiner är något man behöver etablera känns så himla tråkigt. Så 90.

Med andra ord är det lika kaotiskt som tidigare. Eller mer. Jag har börjat släppa förhoppningen om att jag någon gång kommer att få leva ett normalt tråkliv. I alla fall så länge jag lever i min familj. Igår, efter min första skoldag kom jag hem, halvt sinnessjuk av utmattning och nya intryck, tristess och aggression (jag måste ha ett läkarintyg för att få laktosfri mat. Ett läkarintyg! För att annars finns det elever som hittar på allergier. Visa mig den jäveln som fejkar en laktosintolerans. Jag misstänker att det är samme som varje kväll avlägsnar håren på benen med en pincett. Bara för att känna smärtan.) Efter en stund kommer även min syster hem, oroande glad.

Jag: "Nadine, vad har du i lådan?"
Nadine: "Öh"
Jag:"Nadine, vad ska du med dendär buren till?
Nadine: "Öh"
Jag: "Nadine, har du precis köpt en kanin så orkar jag inte mer"

Naturligtvis var det en liten gnagare. Som Nadine döpt till Cornflakes. Ja. precis Cornflakes. Som att man på svenska hade döpt en kanin till tex. "Pannkakorna". Eller "Frukostflingorna". Nu sitter Nadine och Frukostflingorna och ser på TV, jag panikar inför mitt frmaträdande och mamma vrålar "AAhho, jag vill inte jobba!"

2008-08-19 @ 11:55:57 Permalink Seperation Kommentarer (2) Trackbacks ()

Dement med memory.

Mycket har hänt den senaste tiden. Jag har klippt av mitt hår. Sedan klilppt av det som blev kvar. Resultatet blev ok men knappast överväldigande. Jag tänkte passa på att hälsa till alla som funderat på att korsa Brolle Jr.s och Elvis Presleys gener att de kan bespara sig den mödan och bara be mig skicka en bild. Så i det syftet blev resultatet överväldigande. Faktiskt.

En annan hyfsat konstig sak är att jag börjar skolan imorgon. Efter nästan ett år av skollöshet känner jag den där jagärsjuårochskabörjaiskolanförförstagångenkänslan. Den är spännande men långt ifrån angenäm. Men precis som att min kropp ibland kan tyckas skrika högt efter till exempel protein känner jag nu att hela mitt sinne dreglar vid tanken på RUTINER! Hela grejen med att vakna (bli väckt) på morgonen och veta vad man ska göra känns förvånande bekväm.

Jag träffade en kompis idag. Hon berättade att hon varit och hälsat på sin demenssjuka mormor.
- Vad hittadde ni på, undrade jag.
- Vi la Memory.

Kära barn och barnbarn, om ni någonsin läser detta, låt mig slippa spela memory när jag blivit dement.

2008-08-17 @ 20:33:44 Permalink Seperation Kommentarer (2) Trackbacks ()

Precis så.

Idag börjar mitt nya liv.

Så är det. och det är hårt. I samma sekund jag bestämde mig bajsade en fågel (hoppas jag) på min väska. Är det ett tecken på att det har varit skit och ska bli bättre, eller att skiten kommer när man minst anar det från klar himmel?

Idag har jag kommit fram till en del sunda insikter men även brustit ut i omotiverad gråt tretton (13) gånger. Den räkningen som jag uppenbarligen bedriver väljer jag att inte kommentera. Jag väljer också att inte lägga någon värdering i huruvida den är sund eller osund.

Konstiga liv. Men ändå. Liv. (Nu borde jag verkligen sova. Jag är nämligen en kvinna som inser sina begränsningar. Och att skriva blogginlägg samtidigt som man lyckas med bedriften att vara både apatiskt och desperat samtdigt känns inte som hållbart)

2008-08-16 @ 22:56:44 Permalink Seperation Kommentarer (0) Trackbacks ()

Självmordsstatistik och suicida tanter

Norrland.
Jomenvisst är väl bara ordet i sig lite skrämmande? Vi testar igen: n o r r l a n d. Javisst.
Mygg, skog och norrlänningar. Inte överdrivet överraskande att det är här självmordsstatistiken är som högst. Och efter bara några timmar känner jag faktiskt redan att livslusten börjar rinna ur mig.
Lätt överdrift. Men dock.

Vad som annars kan få en att bli lite smådeppig är dagens tantgeneration. Då menar jag inte de som är som jag ( trots att det också kan göre en lite deppig), tanter i själen, utan de som faktiskt ä r 70+ (ja, de finns!).
Jag var, tillsammans med några släktingar, och gratulerade en annan släkting som fyllde något hemligt över de 70.

Vi i släkten (överentusiastiska och jättefint sjungande): ...ja, må hon leva, ja må hon leva uti hundrade ååååår!

Tant: Naj, vet ni vad! Det vill jag verkligen inte.

Lite senare på dagen försökte jag skoja om min låga ålder och brist på livserfarenhet, bara 17, hohoho.

Tant2: Vänta du tills du blir 20, sen går det bara utför.

Detta i kombination med norrland. Håll mig vid liv, kära läsare.

2008-07-15 @ 20:22:26 Permalink Seperation Kommentarer (1) Trackbacks ()

Par ce que je parle francais!

Nu var det längesen jag skrev. Förlåt, verkligen.

"Men det har varit så mycket annat, jag har verkligen inte hunnit. Så busy, liksom"

Skulle en del skrivit. Böh. Nej, kära läsare, jag formligen SKET i bloggen fö att jag hade bättre saker för mig. Känn på den!

Som att vara i Paris. Det var en upplevelse. För er som vill pröva nåt med lite mer slagkraft än extasy kan jag rekommendera en 7-dagarsvistelse med: en enbart svensktalande, halvtjurig 47-åring med snusabstinens, en halvneurotisk tonårsmamma och två festlystna tonåringar. Antag även att alla har någon slags släktanknytning. Placera dessa plus dig i en väldigt liten lägenhet och NJUT!

Förutom mitt tålamod sattes min franska ideligen på hårda prövningar. Innan vi åkte var jag inte orolig. Jag hade mitt lilla franska lexikon och vetskapen om hur man böjer reflexiva verb. Behövs något mer? Första gången jag skulle visa mina färdigheter blev på en restaurang, jag skulle tala om hur många vi var, och att vi ville äta. Det gick över förväntan! Jag glassade in på restaurangen och fick tom till en liten Parisdialekt. Vad jag inte hade räknat med var att de små svinen skulle svara också. Tillbaka fick jag en ström med ord och snabba gester.

"vad säger han, Amanda?"

Frågar tonårsmamman förväntansfullt.

"Öh.. Han säger att det går bra. Att vi äter. Här. Det får vi gärna göra"

"Men det ser ju ut som att han undrar nåt mer?"

"Nej,nej, det är såna de ser ut. Oroa er inte"

Ett annat ständigt återkommande problem var mina två jätteblonda tonårsvänner. I och med dem hade vi hela tiden en svans av sexuellt frustrerade fransmän bakom oss. Nadine försökte med jämna mellanrum använda mig och min franska till att avvärja dessa.

Äcklig fransman: "Ohoo, 'ow arr yu duing, sexy girl?"
Äcklad nadine: "Säg nåt dräpande på franska, Amanda!"
Arg Amanda, på svenska: "Öh... du är ÄCKLIG!"
Nadine: "Den tog"

HEJA SKOLFRANSKAN!

2008-06-27 @ 09:47:44 Permalink Allmänt Kommentarer (5) Trackbacks ()

Most likely to have ett fattigt liv.

På något vis har nog alla en viss destruktiv läggning. Ta detta med Facebook till exempel. För er lyckliga som inte vet kan jag berätta att det finns ett påfund på denna sida som kallas Compare People. Detta ett mycket effektivt konstruerat system som går ut på att så smärtsamt så möjligt sänka sin självkänsla/ sitt självförtroende. Precis som namnet avslöjar så går det helt enkelt ut på att jämföra människor. Helt plötsligt ploppar det upp bilder på två människor som, helt ovetandes, får en text, tex "Who is hottest" Inte nog med detta. Man blir också meddelad om vad folk röstar. Men det slutar inte heller där! Det är inte bara jag som får veta att jag inte fått en enda "hottest"-röst, utan detta slungas med ljusets hastighet ut till alla man känner och inte känner. och hur deprimerande kan inte "Most likely to suceed"-frågan bli? Böh.

Och samtidigt som jag sitter där och frågar mig varför jag gör detta mot mig själv kan jag ändå inte låta bli att jubla och skratta lite mordiskt när jag ser att denochden MINSANN fått färre most likely to succeed än jag. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Det kanske är det facebook vet.

2008-05-24 @ 20:41:13 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Insikt.

Det finns ju människor som menar att de skulle passa så mycket bättre in i samhället om de var födda i en annan tid.

"Asså, jag är ju sååå femti!"

eller

"Min själ ÄR sjuttiotal. Vad gör jag här?"

Då handlar det mycket om stil, eller värderingar.
Jag har också insett att jag skulle varit en så hejdlöst lyckad människa om jag vore född på en annan tid. Men då handlar det inte om stil, värderingar eller 1900-tal. Nej, det är fysiska och neurologiska faktorer som gör att jag är övertygad om att jag, egentligen, är en stenåldersmänniska. Här nedan kommer bevisen:

1. Jag är extremt hårig. Alla som har umgåtts med mig under en rakhyvelsfri vecka kan intyga detta. Och denna hårighet är ju kanske inget av större värde på 2000-talet, MEN hade jag levt under stenåldern hade jag varit sanslöst lyckligt lottad, då mitt överdrivna hårlager hade skyddat mig mot såväl värme som kyla.

2. Jag har lätt att gå upp i vikt. Det säger ju sig självt att detta är inte den mest önskade egenskapen i dagens samhälle. MEN det hade varit en oerhörd fördel för mitt stenåldersjag, då jag överlevt alla svältperioder utan att gå ner ett gram eftersom blotta tanken på mat fick mig att antingen behålla min vikt eller, till och med, gå upp några hekto.

3. Min kropp har ett väldigt bra varningssystem. Ångest brukar beskrivas som en primitiv rädsla för att tex. "Björnen kommer". Och hade jag levt under stenåldern hade min björnenkommerrädsla varit befogad, alltså hade jag överlevt.

Vad som kanske inte skulle gynna mig fullt lika mycket som stenåldersmänniska är min benägenhet att vara lite för disträ (eller överanalytisk, som Tobbe så fint kallar det). Detta skulle då kanske medföra att medan mina stenåldersmates hugger in på det nytillagade bytet är jag för upptagen med existensiella funderingar, och missar på så vis säkert minst hälften av måltiderna.
(Och var det förresten inte så att kvinnorna skulle laga maten? I såna fall kan man nog räkna bort mig direkt. Med min matlagningskonst skulle jag bli bortjagad från stenåldersflocken med pinnar slagträn innan jag hunnit säga "primitiv")