Vardag.
Nadines kanin verkar ha blivit psyksjuk. Den har de senaste dagarna uppvisat en rad neurotiska beteenden och verkar ha en viss bulimisk läggning. På många sätt en kvinna av vår tid. Igår tog hon sats för att flera gånger kasta sig med huvudet in i väggen, om och om igen. Detta är också ett passande karaktärsdrag, men en del skulle nog mena att hon har dragit detta att "gå in i väggen" lite för långt. Jag misstänker att hon har en lätt manodepressiv sida också. Ibland kan hon helt lugnt sitta någonstans och kissa på en matta för att i nästa stund, med en frenesi man annars bara ser hos tvååringar och fysiklärare, börja tugga på Nadines datorkabel ("hoppas kaninjäveln DÖR!").
Detta med kaninen har fått Nadine att komma litet ur balans. Idag började hon, hyfsat oprovocerat, attackera mamma med kokta potatisar. Mamma blev först så förvånad att hon bara satt och tittade. Sedan gav hon igen. Med ett grytunderlägg av trä.
Livet.
Så var det igång. Skollivet. Och musikallivet för min del. Redan första "lektionen" märkte jag att jag romantiserat den världen något. Vi har en stor danssal. Denna är full med speglar och det är med skräckblandad förtjusning man inser att man syns överallt och i alla vinklar.
Danstjej: "Oh, jag hade glömt hur smal man blir i dessa speglarna!"
Detta medan jag kämpar för att övertyga mig själv om att jag är längre på höjden än på bredden. Och naturligtvis sattes vår musikalanda på prov direkt. De samlade ettor, tvåor och treor i ett rum (dansrummet). I hörnet av rummet placerades ett bord med:
* En stor skål godis
* Tre förpackningar köpekakor
* Ett stort fruktfat
* En stor skål godis till
Som alltid var inget uttalat. Men alla visste att den som rörde godisskålen skulle för alltid vara utfryst från matärfruktansvärtklubben. Vilken dominerar hela musikalprogrammet.
En annan grej är detta med rutiner. Jag räknade helt kallt med att de, någongång under första skoldagen, helt enkelt skulle infinna sig. Att jag skulle känna "Oh, vad skönt att gå hit idag igen". Att rutiner är något man behöver etablera känns så himla tråkigt. Så 90.
Med andra ord är det lika kaotiskt som tidigare. Eller mer. Jag har börjat släppa förhoppningen om att jag någon gång kommer att få leva ett normalt tråkliv. I alla fall så länge jag lever i min familj. Igår, efter min första skoldag kom jag hem, halvt sinnessjuk av utmattning och nya intryck, tristess och aggression (jag måste ha ett läkarintyg för att få laktosfri mat. Ett läkarintyg! För att annars finns det elever som hittar på allergier. Visa mig den jäveln som fejkar en laktosintolerans. Jag misstänker att det är samme som varje kväll avlägsnar håren på benen med en pincett. Bara för att känna smärtan.) Efter en stund kommer även min syster hem, oroande glad.
Jag: "Nadine, vad har du i lådan?"
Nadine: "Öh"
Jag:"Nadine, vad ska du med dendär buren till?
Nadine: "Öh"
Jag: "Nadine, har du precis köpt en kanin så orkar jag inte mer"
Naturligtvis var det en liten gnagare. Som Nadine döpt till Cornflakes. Ja. precis Cornflakes. Som att man på svenska hade döpt en kanin till tex. "Pannkakorna". Eller "Frukostflingorna". Nu sitter Nadine och Frukostflingorna och ser på TV, jag panikar inför mitt frmaträdande och mamma vrålar "AAhho, jag vill inte jobba!"
Dement med memory.
Mycket har hänt den senaste tiden. Jag har klippt av mitt hår. Sedan klilppt av det som blev kvar. Resultatet blev ok men knappast överväldigande. Jag tänkte passa på att hälsa till alla som funderat på att korsa Brolle Jr.s och Elvis Presleys gener att de kan bespara sig den mödan och bara be mig skicka en bild. Så i det syftet blev resultatet överväldigande. Faktiskt.
En annan hyfsat konstig sak är att jag börjar skolan imorgon. Efter nästan ett år av skollöshet känner jag den där jagärsjuårochskabörjaiskolanförförstagångenkänslan. Den är spännande men långt ifrån angenäm. Men precis som att min kropp ibland kan tyckas skrika högt efter till exempel protein känner jag nu att hela mitt sinne dreglar vid tanken på RUTINER! Hela grejen med att vakna (bli väckt) på morgonen och veta vad man ska göra känns förvånande bekväm.
Jag träffade en kompis idag. Hon berättade att hon varit och hälsat på sin demenssjuka mormor.
- Vad hittadde ni på, undrade jag.
- Vi la Memory.
Kära barn och barnbarn, om ni någonsin läser detta, låt mig slippa spela memory när jag blivit dement.
Precis så.
Idag börjar mitt nya liv.
Så är det. och det är hårt. I samma sekund jag bestämde mig bajsade en fågel (hoppas jag) på min väska. Är det ett tecken på att det har varit skit och ska bli bättre, eller att skiten kommer när man minst anar det från klar himmel?
Idag har jag kommit fram till en del sunda insikter men även brustit ut i omotiverad gråt tretton (13) gånger. Den räkningen som jag uppenbarligen bedriver väljer jag att inte kommentera. Jag väljer också att inte lägga någon värdering i huruvida den är sund eller osund.
Konstiga liv. Men ändå. Liv. (Nu borde jag verkligen sova. Jag är nämligen en kvinna som inser sina begränsningar. Och att skriva blogginlägg samtidigt som man lyckas med bedriften att vara både apatiskt och desperat samtdigt känns inte som hållbart)