Amanda.

Vid matbordet:

Jag står och försöker skära en skiva bröd, varpå hela limpan raserar och smulas sönder. Bestört och chockad håller jag fram smulorna för Nadine, som pekar på smulorna och lugnt konstaterar:

"Det där är ditt liv, Amanda"

Det är ju helt fascinerande, insåg jag igår, med alla som anser sig vara tragiska. Tragisk är ett mycket ofta använt uttryck, och kan betyda allt från att man försovit sig, till att man inte vet vad man ska göra med sitt liv. Grejen är, vad jag förstått det, att man, på något sätt, känner sig mer eller mindre misslyckad.


Innan igår hade jag frenetiskt försökt låta bli att använda uttrycket.
Jag var på väg till stationen, där jag skulle möta min kära vän Sandris. Till saken hör att jag var väldigt deppig, och förvirrad. Jag berättade detta för henne, och berättade också vilka åtgärder jag gjort för att må bättre. Det handlade mycket om förändring. Mamma tror mycket på symbolik. Om man tex. ska glömma någon, ska man "stoppa ner denna i en låda och ställa bort den". Nu hade det ju knappast passat sig att man verkligen tog den personen, och en låda i samma storlek, utan tanken var att man, med hjälp av symbolik, skulle tro att man gjorde det. Alltså ska man antingen ta något som är personens i fråga, eller skriva en lapp med personens namn på, stoppa i en låda och lägga undan, alternativt bränna den.


Nu var det ingen person jag skulle lägga undan. Men min tanke var, som sagt, att förändra saker. Jag berättade, med brinnande intresse, sakerna jag förändrat för Sandra, som inte såg överdrivet entuasiastisk ut, och när min mobil började ringa, med min nya , glada ringsignal "dragostea din tei" började jag också inse att jag fallit för inneordet. I allra högsta grad.

Tvungenheten är överväldigande.


Nu är att leva.

Alla jävla hjärtans dag.

Finns det en dag med högre förväntningar på? Finns det en dag där allt kan bli mer fel?
Ledande frågor, javisst, men det är precis så det är. Och för de som inte insett hur uppenbart det är än, och helst vill avstå, er råder jag att sluta läsa här.

Bra. Då har jag alltså alla bittra cyniker kvar med mig . Utmärkt. Vi måste hålla ihop, nämligen.
Under denna dag finns oftast bara två, möjligen tre, alternativ: Förstöra eller förstöras. Det tredje är att gå i ide, men enligt mina efterforskningar är detta näst intill omöjligt, då trycket utifrån är för hårt.
Alltså. Två alternativ att välja mellan. Ibland kan det hända att man lyckas pricka in båda två, vilket man, enligt mig, för sin egen skull, bör undvika.
Vad ska man då välja? Jag brukar föreslå att man ska utgå från vilket läge man är i. Här är det också oftast två, alternativt tre, man har att välja mellan: Singel eller icke singel. Det tredje alternativet är det där mellanläget, vilket är alldeles för jobbigt för att ens försöka ge ett tips på. Till er som befinner er där säger jag bara: Eller nej. Jag säger ingenting. Det är ett hopplöst läge. Det är bara att finna sig i att dagen kommer att gå åt helvete.

Efter att man konstaterat vilket civilstatus man har, är det alltså dags att bestämma om man ska förstöra eller förstöras. Som singel kan jag rekommendera en saboteringsrunda som är relativt beprövad. Detta går till på följande sätt:
Samla ihop ett gäng på 4-5 bittra singlar av valfritt kön. Ta er till en stad/ ett samhälle någonstans där ni inte helt lätt blir igenkända. Jag brukar utforma det hela som en tävling: Var och en får varsitt papper, en penna och en vattenpistol, man går ut olika håll, och det man letar efter är hånglande par. När ett par är hittat gömmer man sig i närmaste buske och vid lämpligt tillfälle sprutar man vatten på dessa, vilka ganska säkert blir både förvånade och upprörda. På varandra. "Jag dreglade inte!" "vad är detta då?". Den som lyckats sabotera för flest par har vunnit.
Är man singel ter sig svaret alltså ganska enkelt i frågan om att förstöra eller förstöras; man kan sammanfatta det med "skadeglädje är den enda sanna glädjen", och denna blir hundra gånger bättre i grupp.

Har man däremot begåvats med en partner står man inför ett annat dilemma. Problemet här är ju att det alltid blir "för mycket" eller "för litet" beroende på vem ens partner är, och hur långt man med denne har kommit i förhållandet. Här är valet mellan att förstöra eller förstöras lite svårare. Här är det också betydligt lättare att hamna i båda kategorierna. Vem har tex inte, efter många dagars överläggning, till sist bestämt sig för att våga köpa en ros till sin kära, varpå denne blir högst förnärmad efter att lämnat över sina sju rosor med två dikter och en chokladask. Kvällen förstörd. Faktum är att jag inte har någon definitiv lösning här. En kompis till mig fick panik, låste in sig och sa att han var magsjuk. Kan vara gångbart.

Med några sammanfattande kloka ord skulle jag vilja säga: det går inte att ha en trevlig alla hjärtans dag. Försök inte ens. Du blir besviken.

Mamma kom med en ganska intressant fundering under frukosten idag. Jag var i full färd med att försöka få i mig min macka, och Diva låg under bordet och lät som en dammsugare. Allt var alltså precis som vanligt.
Vad som gjorde situationen ännu mer alldaglig var att jag, efter ett tag, hittade ett inbakat hundhår i brödet, och utan någon större reaktion tog bort det. Mamma tittade uppgivet på mig och minbrist på reaktion och suckade:

"Jag undrar hur mycket hundhår vi äter. Och hur bra det är. Egentligen."


Jag, däremot, håller mig helt lugn. Det var ju i alla fall några år sen vi hittade hundmat i julgodiset sist.

Idag hjälpte jag min kära vän med hennes drillning*sgrupp. Min uppgift var att coacha barnen på det artistiska planet ("titta på publiken, publiiiken, inte vända dig om, publiiiiken").
Jag hade inte förväntat mig att det skulle vara ens hälften så svårt. Tidigare har jag ju hållit x antal hundkurser, vilket har gått förvånadsvärt bra. Detta kan ju inte vara mycket svårare, tänkte jag.
Vad jag inte hade haft med i beräkningen var att denna grupp var på ca 8 st tioåringar. Inte 8 st medelålders tanter, som dyrkar allt jag säger.

När jag kommer in i rummet står Sandra och gör några övningar med dem, som går ut på att kasta upp drillstaven, snurra, och fånga den igen. En liten flicka såg väldigt missnöjd ut:
"ja viilll ente snurra"
"kom igen nu", manade Sandra.
"jag viiiilll enteeee"
"Fem, sex, sju ått"
"ja vill ENTE! förra gången fick ja dien ei höuvet"

Det slutade med att de tappadeförtroendet för mig helt, då jag sa "det gör inget om ni tappar pinnen!"
Det hette ju naturligtvis inte pinne, utan stav.

*Drillning är som dans med en stav.  Eller nåt.