Jodå.


Annika-boken blev utläst. Nu står jag här mitt ute i livet och måste klara mig själv. Vad gör man? 
Jag äter choklad. Och är inne på facebook. Två saker som varken genererar lycka eller välbefinnande mer än på väldigt, väldigt kort sikt. Jag och min begynnande fetma sitter här och gläder oss åt att jag vunnit i "who is sexier" i compare people. Hela situationen späs på av att jag är laktosintolerant.

Söker sommarjobb gör jag också. När jag får tid. Det är alltid en lika givande process, särskilt i dessa tider. Igår drömde jag att jag var instängt i ett litet rum, och på väggarna hade någon skrivit "LÅGKONJUNKTUR" överallt med grafitti. Jag kanske borde söka något telemarketing-jobb. Jag som är så talande. 

Annika och jag



Annika Lantz har gjort det igen. Genom att hetsläsa hennes bok så fort jag börjar slappna av och min hjärna bestämmer sig för att tortera mig har hon återigen räddat mitt liv. Detta måste vara den femte gången (minst) som jag läser den, och den har kommit att bli en av mina krisböcker. Trots detta epitet får den mig att skratta högt. Och det har aldrig slagit fel, när boken är utläst brukar jag vara i skick att ta mig an världen (läs: ta mig upp ur sängen) igen. Detta har bidragit till någon slags kärleksrelation med känslan av att känna någon utan och innan.  Annika och jag borde skriva något tillsammans, kanske rentav leva resten av våra liv tillsammans. Men tyvärr verkar det bara vara jag som vill komma någonstans i denna relationen. 



Tillägnat Daniel.


Okej, bara för att göra detta helt klart:  n u   u p p d a t e r a r  j a g (bloggen).

Jag har faktiskt ingen giltig förklaring till denna enorma tidsrymd som förflutit sen sist. Kanske är det denna antiblogg-våg som smyger sig in över Sverige. Ingen vill tycka om bloggande längre. Det är patetiskt och löjligt. Tydligen. Så jag har kanske inte riktigt vågat. Nåväl.

Folk är hyperstressade inför den annalkande julen. Eller inför allt som ska avslutas innan för att stämningen efter det tidigare avslutade ska bli så god som möjligt. Därför kan man ana en viss retlighet hos folk. Eller till och med ren och skär elakhet. Detta är bara några av de dräpande kommentarer som med våldsam kraft slungats mot mitt stackars bräckliga sinne:

Anonym kompis: "Nä, men han vill nog  visst ha ett förhållande. Inte med dig bara"

Annan anonym kompis: "Jaha, det var en klänning!"

Nadine: "Jomen du är lite som en hippie, bara det att håret de hade på huvudet har du under armarna"



En pepparkaka kanske? Två?

"För fosterlandet! Och gotland!"



Jag minns inte vem det var som sa det, eller när, men vem det än var så hade hon/han en fantastisk känsla för landet vi lever i.

I fredags började jag, Nadine och Kaninen(som nu inte har något namn) vår resa till Landetlångtbort. Klockan halv två började vår färd, och klockan ett (pånatten) var vi framme vid vårt mål. Det tar alltså längre tid att ta sig till gotland än till USA. Och under denna tiden hann vi med en hel del. Jag hann:

*  Snyta mig 27 gånger

*  Få allergska besvär

*  Se en film

*  Få panik

*  Knarka alvedon

* Tappa bort min biljett

Nadine hann:

* Ge mig en snyting

* Bråka med tågkonduktören

* Ge mig mig nervösa besvär

* Tappa bort Kaninen


Kaninen hann:

* Charma tre tanter

* Hetsäta två morötter

* Kissa i en vilstol

* Tappa bort mitt tålamod




Väl på gotland var det dags att göra det vi kommit för: Fira min systers jursitexamen och min stundande artonårsdag. Jag var på G. Eftersom att jag nästan var myndig kunde pappa med gott samvete supa mig under bordet. Jag kunde riktigt känna hur alkoholet bubblade upp i allt snor som upptog största delen av mitt huvud. Detta gav mitt självförtroende en lätt överdriven touch, och under kvällen riktkigt njöt jag av min sociala förmåga och mina kloka citat. Bland annat så delade jag med mig av några visdomsord till min kära syster som, efter fem år på juristutbildningen, hade sju år kvar för att kunna bli advokat.

"Visst har vi en möda med vår väg, men det är målet som är vågen värd"

Skönt att kunna bidra med lite stöd.

Någon annan som var på gång var farmor. Efter x antal glas Baylis höll hon ett tal för mig som började:

"18 år och avklippt hår..."

Detta gick ut på att jag låg illa till med utseende och karriär (musik är ett otyg!) men att jag nog skulle klara mig ändå. Efter ytterliggare några glas var hon nära tårar efter att hon insett att jag inte drack kaffe ("inte ens det, INTE ENS DET").

En riktigt trevlig kväll med KarinBoye-felciteringar, neurotiska släktingar och, naturligtvis, en del kaninbajs.


Vardag.



Nadines kanin verkar ha blivit psyksjuk. Den har de senaste dagarna uppvisat en rad neurotiska beteenden och verkar ha en viss bulimisk läggning. På många sätt en kvinna av vår tid. Igår tog hon sats för att flera gånger kasta sig med huvudet in i väggen, om och om igen. Detta är också ett passande karaktärsdrag, men en del skulle nog mena att hon har dragit detta att "gå in i väggen" lite för långt. Jag misstänker att hon har en lätt manodepressiv sida också. Ibland kan hon helt lugnt sitta någonstans och kissa på en matta för att i nästa stund, med en frenesi man annars bara ser hos tvååringar och fysiklärare, börja tugga på Nadines datorkabel ("hoppas kaninjäveln DÖR!").

Detta med kaninen har fått Nadine att komma litet ur balans. Idag började hon, hyfsat oprovocerat, attackera mamma med kokta potatisar. Mamma blev först så förvånad att hon bara satt och tittade. Sedan gav hon igen. Med ett grytunderlägg av trä.

Livet.


Så var det igång. Skollivet. Och musikallivet  för min del. Redan första "lektionen" märkte jag att jag romantiserat den världen något. Vi har en stor danssal. Denna är full med speglar och det är med skräckblandad förtjusning man inser att man syns överallt och i alla vinklar.

Danstjej: "Oh, jag hade glömt hur smal man blir i dessa speglarna!"

Detta medan jag kämpar för att övertyga mig själv om att jag är längre på höjden än på bredden. Och naturligtvis sattes vår musikalanda på prov direkt. De samlade ettor, tvåor och treor i ett rum (dansrummet). I hörnet av rummet placerades ett bord med:

* En stor skål godis

* Tre förpackningar köpekakor

* Ett stort fruktfat

* En stor skål godis till


Som alltid var inget uttalat. Men alla visste att den som rörde godisskålen skulle för alltid vara utfryst från matärfruktansvärtklubben. Vilken dominerar hela musikalprogrammet.

En annan grej är detta med rutiner. Jag räknade helt kallt med att de, någongång under första skoldagen, helt enkelt skulle infinna sig. Att jag skulle känna "Oh, vad skönt att gå hit idag igen". Att rutiner är något man behöver etablera känns så himla tråkigt. Så 90.

Med andra ord är det lika kaotiskt som tidigare. Eller mer. Jag har börjat släppa förhoppningen om att jag någon gång kommer att få leva ett normalt tråkliv. I alla fall så länge jag lever i min familj. Igår, efter min första skoldag kom jag hem, halvt sinnessjuk av utmattning och nya intryck, tristess och aggression (jag måste ha ett läkarintyg för att få laktosfri mat. Ett läkarintyg! För att annars finns det elever som hittar på allergier. Visa mig den jäveln som fejkar en laktosintolerans. Jag misstänker att det är samme som varje kväll avlägsnar håren på benen med en pincett. Bara för att känna smärtan.) Efter en stund kommer även min syster hem, oroande glad.

Jag: "Nadine, vad har du i lådan?"
Nadine: "Öh"
Jag:"Nadine, vad ska du med dendär buren till?
Nadine: "Öh"
Jag: "Nadine, har du precis köpt en kanin så orkar jag inte mer"


Naturligtvis var det en liten gnagare. Som Nadine döpt till Cornflakes. Ja. precis Cornflakes. Som att man på svenska hade döpt en kanin till tex. "Pannkakorna". Eller "Frukostflingorna". Nu sitter Nadine och Frukostflingorna och ser på TV, jag panikar inför mitt frmaträdande och mamma vrålar "AAhho, jag vill inte jobba!"


Dement med memory.


Mycket har hänt den senaste tiden. Jag har klippt av mitt hår. Sedan klilppt av det som blev kvar. Resultatet blev ok men knappast överväldigande. Jag tänkte passa på att hälsa till alla som funderat på att korsa Brolle Jr.s och Elvis Presleys gener att de kan bespara sig den mödan och bara be mig skicka en bild. Så i det syftet blev resultatet överväldigande. Faktiskt.

En annan hyfsat konstig sak är att jag börjar skolan imorgon. Efter nästan ett år av skollöshet känner jag den där jagärsjuårochskabörjaiskolanförförstagångenkänslan. Den är spännande men långt ifrån angenäm. Men precis som att min kropp ibland kan tyckas skrika högt efter till exempel protein känner jag nu att hela mitt sinne dreglar vid tanken på RUTINER! Hela grejen med att vakna (bli väckt) på morgonen och veta vad man ska göra känns förvånande bekväm.

Jag träffade en kompis idag. Hon berättade att hon varit och hälsat på sin demenssjuka mormor.
 - Vad hittadde ni på, undrade jag.
- Vi la Memory.


Kära barn och barnbarn, om ni någonsin läser detta, låt mig slippa spela memory när jag blivit dement.

Precis så.


Idag börjar mitt nya liv.

Så är det. och det är hårt. I samma sekund jag bestämde mig bajsade en fågel (hoppas jag) på min väska. Är det ett tecken på att det har varit skit och ska bli bättre, eller att skiten kommer när man minst anar det från klar himmel?

Idag har jag kommit fram till en del sunda insikter men även brustit ut i omotiverad gråt tretton (13) gånger. Den räkningen som jag uppenbarligen bedriver väljer jag att inte kommentera. Jag väljer också att inte lägga någon värdering i huruvida den är sund eller osund.

Konstiga liv. Men ändå. Liv. (Nu borde jag verkligen sova. Jag är nämligen en kvinna som inser sina begränsningar. Och att skriva blogginlägg samtidigt som man lyckas med bedriften att vara både apatiskt och desperat samtdigt känns inte som hållbart)

Självmordsstatistik och suicida tanter



Norrland.
Jomenvisst är väl bara ordet i sig lite skrämmande? Vi testar igen: n o r r l a n d. Javisst.
Mygg, skog och norrlänningar. Inte överdrivet överraskande att det är här självmordsstatistiken är som högst. Och efter bara några timmar känner jag faktiskt redan att livslusten börjar rinna ur mig.
Lätt överdrift. Men dock.


Vad som annars kan få en att bli lite smådeppig är dagens tantgeneration. Då menar jag inte de som är som jag ( trots att det också kan göre en lite deppig), tanter i själen, utan de som faktiskt ä r 70+ (ja, de finns!).
Jag var, tillsammans med några släktingar, och gratulerade en annan släkting som fyllde något hemligt över de 70.

Vi i släkten (överentusiastiska och jättefint sjungande): ...ja, må hon leva, ja må hon leva uti hundrade ååååår!

Tant: Naj, vet ni vad! Det vill jag verkligen inte.

Lite senare på dagen försökte jag skoja om min låga ålder och brist på livserfarenhet, bara 17, hohoho.

Tant2: Vänta du tills du blir 20, sen går det bara utför.

Detta i kombination med norrland. Håll mig vid liv, kära läsare.

Bananskal


Nu är det över.
Och det känns som om jag dödat någon. Plötsligt börjar alla minnen ta annan form och eftersom att jag är som jag är börjar jag tvivla. Fan.
Men något säger mig att det är rätt. Rätt. Hur vet man?

Jag är en dålig människa, men jag hatar när allt tar slut, när något tar slut. Seperationsångest till och med när jag slänger bananskalet i papperskorgen.
Men då tänker jag att det brukar gå över. Jag saknar inte det där skalet så länge. Och jag har ju faktiskt ätit upp innehållet, det finns inget kvar, tomt! Men då börjar man ju genast tänka på den underbara tiden då det faktiskt FANNS något kvar. Man saknar det, och tänker att om man kanske skulle ta upp skalet så finns det säkert något kvar. Något i alla fall, något litet. Men det är inte värt det, Amanda, får jag säga ca 5783 gånger per dag(och natt), det är inte värt det.
Och dessutom så var den ju inte ens god alltid. Jag menar, det var inte en sån frukt som man njuter av i varje tugga. Inte alls. Dessutom gav den mig mindervärdeskomplex.

Så. Jag ska inte ta upp bananskalet ur pappeskorgen. Prata med det ibland, och successivt vänja mig av med det och tacka det för alla goda stunder vi hade tillsammans går bra. Men aldrig mer ta upp det ur korgen.