Amanda.

Idag hjälpte jag min kära vän med hennes drillning*sgrupp. Min uppgift var att coacha barnen på det artistiska planet ("titta på publiken, publiiiken, inte vända dig om, publiiiiken").
Jag hade inte förväntat mig att det skulle vara ens hälften så svårt. Tidigare har jag ju hållit x antal hundkurser, vilket har gått förvånadsvärt bra. Detta kan ju inte vara mycket svårare, tänkte jag.
Vad jag inte hade haft med i beräkningen var att denna grupp var på ca 8 st tioåringar. Inte 8 st medelålders tanter, som dyrkar allt jag säger.

När jag kommer in i rummet står Sandra och gör några övningar med dem, som går ut på att kasta upp drillstaven, snurra, och fånga den igen. En liten flicka såg väldigt missnöjd ut:
"ja viilll ente snurra"
"kom igen nu", manade Sandra.
"jag viiiilll enteeee"
"Fem, sex, sju ått"
"ja vill ENTE! förra gången fick ja dien ei höuvet"

Det slutade med att de tappadeförtroendet för mig helt, då jag sa "det gör inget om ni tappar pinnen!"
Det hette ju naturligtvis inte pinne, utan stav.

*Drillning är som dans med en stav.  Eller nåt.