Om spermier.



Det är, ibland, förbjudet med abort i Australien. 2009 riskerade en stackars 19-åring sju (7!!) års fängelse för att hon hade den goda smaken att göra en medicinsk abort i hemmet. Som ni säkert förstår ter sig detta lite oroande för mig. Jag är nämligen helt och fullt övertygad om att australiensare har aggressiva hajtandsspermier, som äter sig igenom vilket dubbelt lager kondomer som som helst för att sen smidigt svischa förbi spiralen och attackera livmodern.

Jag måste begrunda detta. 

Böhö.


Jag är sjuk. Mitt huvud känns som en infekterad boll som någon, med jämna mellanrum, spelar något mindre försiktigt bollspel med. Eller som Nadines kanin hetsäter på. Den kaninen är fruktansvärt mystisk. Som en liten svart demon skuttar den omkring och sprider förvirring, mystik och kaninbajs. Särskilt nu i min feberyra kan jag bli lite skrämd.

En annan sak som skrämmer mig är hur rastlös jag blir av att ligga och vara sjuk. Jag vandrar omkring i huset och är helt utom mig av sällskapssjuka. Igår när jag ringde Ellen svarade hon trött:

"Vad vill du?"

Och då tyckte jag ändå att jag hade en stark inledning där jag låtsades att jag hade ett väldigt viktigt ärende.

"Ja, ja vi kanske kan komma över sen. Blir det bra?"


Nu har jag varit i vaken i tre timmar (halsontet håller mig effektivt från en sammanhängande sömn) och börjar panika så smått över att det är ungefär tio timmar tills det är ok att gå och lägga sig igen.

Par ce que je parle francais!


Nu var det längesen jag skrev. Förlåt, verkligen.

"Men det har varit så mycket annat, jag har verkligen inte hunnit. Så busy, liksom"

Skulle en del skrivit. Böh. Nej, kära läsare, jag formligen SKET i bloggen fö att jag hade bättre saker för mig. Känn på den!

Som att vara i Paris. Det var en upplevelse. För er som vill pröva nåt med lite mer slagkraft än extasy kan jag rekommendera en 7-dagarsvistelse med: en enbart svensktalande, halvtjurig 47-åring med snusabstinens, en halvneurotisk tonårsmamma och två festlystna tonåringar. Antag även att alla har någon slags släktanknytning. Placera dessa plus dig i en väldigt liten lägenhet och NJUT!

Förutom mitt tålamod sattes min franska ideligen på hårda prövningar. Innan vi åkte var jag inte orolig. Jag hade mitt lilla franska lexikon och vetskapen om hur man böjer reflexiva verb. Behövs något mer? Första gången jag skulle visa mina färdigheter blev på en restaurang, jag skulle tala om hur många vi var, och att vi ville äta. Det gick över förväntan! Jag glassade in på restaurangen och fick tom till en liten Parisdialekt. Vad jag inte hade räknat med var att de små svinen skulle svara också. Tillbaka fick jag en ström med ord och snabba gester.

"vad säger han, Amanda?"

Frågar tonårsmamman förväntansfullt.

"Öh.. Han säger att det går bra. Att vi äter. Här. Det får vi gärna göra"

"Men det ser ju ut som att han undrar nåt mer?"

"Nej,nej, det är såna de ser ut. Oroa er inte"


Ett annat ständigt återkommande problem var mina två jätteblonda tonårsvänner. I och med dem hade vi hela tiden en svans av sexuellt frustrerade fransmän bakom oss. Nadine försökte med jämna mellanrum använda mig och min franska till att avvärja dessa.

Äcklig fransman: "Ohoo, 'ow arr yu duing, sexy girl?"
Äcklad nadine: "Säg nåt dräpande på franska, Amanda!"
Arg Amanda, på svenska: "Öh... du är ÄCKLIG!" 
Nadine: "Den tog"


HEJA SKOLFRANSKAN!

Most likely to have ett fattigt liv.


På något  vis har nog alla en viss destruktiv läggning. Ta detta med Facebook till exempel. För er lyckliga som inte vet kan jag berätta att det finns ett påfund på denna sida som kallas Compare People.  Detta ett mycket effektivt konstruerat system som går ut på att så smärtsamt så möjligt sänka sin självkänsla/ sitt självförtroende. Precis som namnet avslöjar så går det helt enkelt ut på att jämföra människor. Helt plötsligt ploppar det upp bilder på två människor som, helt ovetandes, får en text, tex  "Who is hottest" Inte nog med detta. Man blir också meddelad om vad folk röstar.  Men det slutar inte heller där! Det är inte bara jag som får veta att jag inte fått en enda "hottest"-röst, utan detta slungas med ljusets hastighet ut till alla man känner och inte känner. och hur deprimerande kan inte "Most likely to suceed"-frågan bli? Böh.

Och samtidigt som jag sitter där och frågar mig varför jag gör detta mot mig själv kan jag ändå inte låta bli att jubla och skratta lite mordiskt när jag ser att denochden MINSANN fått färre most likely to succeed än jag. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Det kanske är det facebook vet.


Insikt.



Det finns ju människor som menar att de skulle passa så mycket bättre in i samhället om de var födda i en annan tid.

"Asså, jag är ju sååå femti!"

eller

"Min själ ÄR sjuttiotal. Vad gör jag här?"

Då handlar det mycket om stil, eller värderingar.
Jag har också insett att jag skulle varit en så hejdlöst lyckad människa om jag vore född på en annan tid. Men då handlar det inte om stil, värderingar eller 1900-tal. Nej, det är fysiska och neurologiska faktorer som gör att jag är övertygad om att jag, egentligen, är en stenåldersmänniska. Här nedan kommer bevisen:

1. Jag är extremt hårig. Alla som har umgåtts med mig under en rakhyvelsfri vecka kan intyga detta. Och denna hårighet är ju kanske inget av större värde på 2000-talet, MEN hade jag levt under stenåldern hade jag varit sanslöst lyckligt lottad, då mitt överdrivna hårlager hade skyddat mig mot såväl värme som kyla.

2. Jag har lätt att gå upp i vikt. Det säger ju sig självt att detta är inte den mest önskade egenskapen i dagens samhälle. MEN det hade varit en oerhörd fördel för mitt stenåldersjag, då jag överlevt alla svältperioder utan att gå ner ett gram eftersom blotta tanken på mat fick mig att antingen behålla min vikt eller, till och med, gå upp några hekto.

3. Min kropp har ett väldigt bra varningssystem. Ångest brukar beskrivas som en primitiv rädsla för att tex. "Björnen kommer". Och hade jag levt under stenåldern hade min björnenkommerrädsla varit befogad, alltså hade jag överlevt.

Vad som kanske inte skulle gynna mig fullt lika mycket som stenåldersmänniska är min benägenhet att vara lite för disträ (eller överanalytisk, som Tobbe så fint kallar det). Detta skulle då kanske medföra att medan mina stenåldersmates hugger in på det nytillagade bytet är jag för upptagen med existensiella funderingar, och missar på så vis säkert minst hälften av måltiderna.
(Och var det förresten inte så att kvinnorna skulle laga maten? I såna fall kan man nog räkna bort mig direkt. Med min matlagningskonst skulle jag bli bortjagad från stenåldersflocken med pinnar slagträn innan jag hunnit säga "primitiv")


Sannerligen





Jag: "... men det var för längesen."

Josef(triumferande): "Längesen skjuter ingen hare!"















På Bo Ohlsson säljer de "FoppaSkor" under beteckningen "Modetofflor". Fint.

LISTALISTALISTA

Ok, nu är det dags igen. Ni får protestera. Om ni vill.

Du heter: Amanda.
Smeknamn: Mandy, Panda.
Låt just nu: Jenny don't be hasty - Paulo Nutini.
Om du röker, favoritcigaretter: Not smoking.
Beroende av: Sömn. Vilket är en bristvara för tillfället.
Vem behöver du mest just nu? Mor. Alltid.
Vad får du oftast komplimanger för? Mina snubblingar.
Vad säger du för att imponera på någon? Kolla den här vurpan!
Hur imponerar man på dig? Genom att förbise de ovanstående egenhet.
Brukar du skratta för dig själv? Javisst. Det är som någon sa, jag är ett levande skämt.
Vad står det i ditt senast inkomna SMS? "Låter bra det, vi kan ta det på Värnhemstorget, jag bor precis runt hörnet" (Nej, nej jag köper inte knark!)
Sprit, cider, vin eller öl: Heroin!
Brukar du bli för full: Sånt är relativt. Men nej, relativt sällan.
Är du allergisk i mot något? Kiwi. Men jag gör några tappra försök att övervinna det med jämna mellanrum.
Har du haft sex idag: Njä.
Nästa mål i ditt liv: En hel natts sömn.
Hur svarar du i mobilen: "Öh... hej?"
Vem ringde du senast: Elise.
Vad sa den du senast pratade med i telefon: Mycket, men grundbudskapet var nog att jag skulle överleva fredagen.
Antal sovtimmar inatt: Typ 5. Uhu.
Sov du ensam: Nix :)
Tycker du om din pappa: Haha, jag måste verkligen sluta med såna här listor.
Brukar du komma i tid: Jomen, ja. Det brukar jag väl?
När mår du bra: När det är sol.
När blev du fotad senast?Idag.
Hur känner du dig nu: Trött och speedad.
Vanligaste färg på dina kläder: Jag är nog ledsen att behöva säga svart. Eller mer såhär: Jag är ledsen, men det är svart.
Vad tycker du om fötter: Praktiska. jag tycker att de är praktiska.
Är du smart: Yes.
Är du aktiv i skolan: Det vill jag nog inte påstå.
Vad saknar du: Skolan kanske?
Hade du en bra kväll igår: Absolut!
Rakar du benen: Men vem är intresserad?
Är du blyg: Nä, det tror jag inte.
Sysslar du med någon idrott: Dans. Och ja, det ÄR en idrott.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Nej.
Har du spytt offentligt: Nix.
Vad skulle du gjort om du var kille för en dag: Undersökt skillnade och fördelar. Of horse.
Vem/vilka har betytt mest i ditt liv: Men oj. Vilka intriger jag skulle kunna skapa. Vad är detta? Robinson?
(Nu överdrev jag igen, va?)






Cabridgeochbarn


Jag maste borja med att meddela besvikelsen till Elise och Sandy, vilka jag lovat en engelsman. Det var daligt med attraktiva sadana igar och de som fanns tog vi. Men ikvall ska jag gora ett nytt forsok.


Pojkarna i familjen ar fruktansvart sota. Jag har fatt sana ovantade tahandomkanslor. Och nu ska vi tydligen spela fotboll. Oh, sa fint.

De har en valdigt spannande maskin i koket, som med jamna mellanrum fiser ut nat parfymliknande. Som stinker. Som inget annat. Huset i sig ar faktiskt valdigt spannande. Det ar fruktansvart kallt. Sarskilt i mitt och Majas skokartongsrum. Jag sover med tjocka byxor, raggsockor, T-shirt och luvtroja. Och ibland vaknar jag av att jag drommer att jag ligger i ett kylrum och skakar. Da kommer Kyle, en av de sota pojkarna och sager:

"Amanda, behave yourself, for gods sake!"

CambridgeBloggen


Cambridge fortsatter att vara fantastiskt. Mer och mer hela tiden. En helt otroligt bra grej, som jag markt, och som jag tycker att Sverige borde anamma ar alla sma skyltar. Da tanker jag framfor allt pa "Mind The Step"-skyltarna. De finns overallt! Inte for att jag inte faller handlost anda, men det ar sa fint, att de tanker pa sana som mig, liksom.

Ledsen over det korta inlagget, kanske kan jag aterkomma senare med ytterliggare en rapport.

P.S Elise! Var ar du? Lever du?


CambridgeBloggen, dag 2



En andra dag och ytterligare ett tillskott i reskassan. Forlat, men jag tycker att det ar helt fantastiskt. Jag kanske skulle forsoka med samma grej i Tomelilla. Men det enda jag lar fa dar i mitt gitarrfodral ar val en bomb, med vanliga halsningar TBG. Sa jag later nog blir.

Min engelska ovas och provas hela tiden iaf. Mest tillsammans med de tre pojkarna familjen frambringat. Igar spelade jag och Maja Monopoly med dem. Det gick vilt till, och en ganska forvirrande kansla var nar jag fick fraga nioaringen vad det som stod pa mitt kort betydde. Da, mer an nansin, kande jag mig som en pensionar som den yngre generationen redan fatt borja hjalpa.

"Oh, you don't understand, Amanda? It's ok, I'll help you!"

De ar ackligt artiga, de sma liven.

Ikvall ska Maja och jag laga en vegetarisk middag till familjen. Jag fasar lite for vad de ska fa for uppfattning om svensk kokkonst (nu ar det sa att Maja ar otroligt duktig i koket. Men jag ar sa vardelos att det racker med min blotta narvaro for att saker ska brannas vid eller pa annat satt forstoras). Imorgon ska vi ga pa krogen. Spannande.


(Inatt hade jag en valdigt sjuk drom. Jag dromde att nagon av nagon anledning stack en kniv i mitt huvud, och att jag efter det tankte att jag borde do snart. Medans jag tankte pa detta forsokte jag, i vild frenesi(jag ville ju hinna), skicka ett sms till Elise. Dromtolkning?)

DettagorjagiCambridgebloggen


Ok, kara vanner. Nu och en vecka framat hade jag tankt att bloggen skulle funka lite som en DettaGorJagicambridgeBlogg. Pa allman begaran. Faktiskt. Sa ni som blir upprorda over detta, er foreslar jag lasa "BlondinBella"s blogg, eller nat. Hah. 
Jag vet att det ar sjukt storigt med de bokstaverna jag inte kan skriva, men alternativet ar att skriva pa engelska, nagot jag helst vill bespara er.

Jag maste borja med att skryta om vad jag astadkommit idag. Forutom tva skrapade knan och en klanning jag spillt tandkram pa, har jag spelat ihop nastan 20 pund! Desperat, tankte nan. Jovisst, men fantastiskt roligt.
Spelandet bidrog ocksa till att jag mer och mer tror att jag kommer att halla mitt lofte till Josef om att skaffa en engelsman (de ar verkligen inte fula, Elise! Du har helt missforatatt det dar. Du far folja med nasta gang sa ska vi se till att hitta en till dig med.). Jag har iaf fatt sadana erbjudanden. Nej, inte "sana" erbjudanden. Det blev fel. Men det kom tex. fram en och sa:

"I can't have your number, can I?" Utan nagon storre overtygelse. Ganska fint.

Sa jag menar bara att det inte verkar omojligt. Liksom.
For ovrigt ar det fantastiskt med alla manniskor man traffar och allt nytt man far se. Utan att overdriva. Camridge ar fruktansvart vackert.

Vad har ni hittat pa i Sverige under den evighet jag varit borta?

Kravbanan eller Mamma Scan?



Under den senaste veckan är det något ganska suspekt som oroat mig. Jag har haft en oerhörd (ja, faktiskt) längtan efter kött. De flesta vet kanske att jag är vegeterian, och har varit det sedan relativt lång tid tillbaka. Därför blir jag lite förskräckt när jag hör mig själv säga:

"Oh, jag blir så sugen på kött, måste vi gå förbi MC Donalds?"

Mamma tror min längtan beror på proteinbrist. Jag tror det beror på att vi har köttbullar i kylen. Köttbullar...

Medan mina duktiga vegeterian-, eller ännu bättre - vegankompisar står och grimaserar över de äckliga köttreklamerna ("MÅSTE de ha det framme på det viset? Har de ingen känsla för respekt?") så längtar, tittar jag liiite för länge.

"Vadå, blir du sugen, eller?"

Jag är en sådan värdelös vegeterian.

[email protected]


Jag är så sanslöst förvirrad och uppochnerig när jag är trött.
När jag skulle logga in på blogg.se slant ett finger, och jag råkade skriva "hormail" istället för hotmail. Det blev en grej för mycket för mig som, efter några sekunders fnissande, bröt ut i ett halvhysteriskt skratt.


Samtidigt räcker det med att med att Kate Nash sjunger "Dickhead" för att jag ska börja grina.
Och för att inte fastna i amandaärsåtragiskgrejen (även om det faktiskt är fantastiskt roligt), så tänkte jag hitta ett fint ord som passar på mig: Omväxlande. Omvälvande också kanske. Omtumlande. Omkringramlande. Nej, nu släpper vi det.

Utmaning

(ja, jag vet. Men. Äsch. Jag gör som jag vill.)

Utmanad av Klara Johansson

Tre namn du går under:

- Mandy.
- Panda.
- Snoris.

Tre saker som skrämmer dig:

- Min dåliga allmänbildning.
- Min mors dåliga allmänbildning.
- Att jag funderar så mycket på vad jag ska skriva här.
Tre saker du har på dig:

- En gotlandsring.
- Fint halsband jag fått av Sandra.
- Klänning, svart.

Tre sanningar:

- Jag är naiv.
- Jag är dålig på engelska.
- Tacos är äckligt.

Tre saker du verkligen vill ha:

- En fiol.
- En sommar.
- En lyckad spelning.

Jag utmanar:
Sandra - http://june.blogg.se/
Josef - http://obstacles.blogg.se/
Elise (OBS: då Elise inte har någon blogg utmanar jag även henne att skaffa en sådan)

Värdelöst vetande



Jag tänkte göra en lite undersökning. Som inte har något egentligt syfte mer än min alldeles egna nyfikenhet. 
Hursomhelst så undrar jag helt enkelt hur många som läser bloggen. Och VÄNTA, du anonyma beundrare som börjar kallsvettas därborta, man FÅR vara anonym. Man kan även passa på att skapa sig en alldeles ny identitet. Så nu har ni, som alltid velat heta Görild eller Åsanisse, äntligen chansen!
Tanken är helt enkelt att jag ska se hur många som läser. inte vilka det är. Så.


(Och om ni ser att det bara är tre som skrivit sitt namn får ni ju naturligtvis, för mitt fortsatta välmående, skapa en till identitet)
(Eller nej)
(Bara i krisfall.)

Min fallenhet


Well. (Gud vilken härligt sofistikerad inledning!)

De senaste dagarna har fått mig att fundera lite extra över något som jag annars ägnar så lite tanketid som möjligt, eftersom att det i verkligheten gör sig tillräckligt uppenbart; mitt trillande/snubblande/fallande/klantande. Detta är något jag har fått lära mig att leva med, och när jag umgås med gamla vänner, som känner mig och min kroppskontroll(?) väl, så reflekterar varken jag eller de över det.
Men de senaste månaderna har jag, till min stora glädje, lärt känna en hel massa nya människor, och eftersom att mitt problem inte riktigt är i klass med andra små egenheter, så blir det ganska uppmärksammat.
I början menar folk förstås att det är gulligt.

"Oh, du kan ju verkligen snubbla på dig själv!"

Tihi. Ända tills de inser att det faktiskt är så, och blir lite skrämda. En fin vän hade nämnt mitt ständiga trillande för sin yogalärare, som hade fått en bekymrad rynka i pannan och sagt:

"Jo, jag kände en flicka som hade samma problem. Det visade sig att hon hade en dold CP-skada"


Förutom mitt trillande så har jag en viss tendens att slå ner, tappa och ha sönder saker. För några år sen bodde jag med min dåvarande pojkvän. Han hade en väldig förståelse gentemot min klantighet, men på 18 kvadrat kan såna egenheter lätt bli lite för mycket. En gång lyckades jag tex. tappa en hel påse ris, som effektivt lade som som en matta över hela lägenheten. Han grät. Jag förstår honom.


På något sätt måste jag nog ändå hitta ett sätt att förhålla mig till det, för tom min annars så hoppfulla mor har insett att detta inte är något jag kommer att växa ifrån. Och när jag och alla andra suckar ljudligt över att jag än en gång lyckats fälla mig själv brukar jag tänka på en klok man från teatern där jag är med. Han brukar säga att jag är ett levande skämt (i en mycket hjärtlig ton) och att mitt snubblande är en "gåva till mänskligheten".
Men då har han ju förstås inte umgåtts med mig i mer än 7 timmar i sträck...

Tvillingsjälar


"Ni skulle kunna vara tvillingar, ni två"

Så sa Ellens föräldrar om Elise och mig. Lite att ta i, tyckte vi, men det är onekligen mycket som vi har gemensamt. Vi har:


*Likadan mobiltelefon (och vad som viktigare är; samma tid på denna, EXAKT samma!)
'Likadan Ipod
*Likadan klänning
*Samma sorts P-piller
*Likadan tandborste
*Mammor som röstar på moderaterna


Dessutom är vi oslagbara i Alias. Fantastiskt.


Dagen då mackan ramlade på rätt sida


Asch.

Det är en sån här dag man vill få brev med lavendelfrön från Anna. Äta godis inne med snöoväder ute. Samtala med nyfunna, vackra vänner som stöttar och kramar.

Vilken tur att är just så. När man är villig att rymma från livet. Eller när livet rymmer från en.




Dessutom är det inte lämpligt att jag avsäger mig från mitt jordelivskontrakt just nu, när miljön är som den är. Att sänka ner min kropp i jorden skulle nämligen vara lika med att utlösa en mindre atombomb. Som läkardotter är jag nämligen så fullproppad med vaccin, pennicillin, p-piller och andra preparat att jag, i det närmsta, skulle räknas som radioaktiv.

Så Tack. För att ni finns.

Med tantasinnet i behåll


Nu har det hänt, gott folk, äntligen är det gjort! Amanda har slutligen tagit sitt förnuft till fånga (läs: orsakat ett svart hål i sin plånbok) och köpt en Ipod.
I och med detta inköp känner jag någonstans att min tantimage börjar suddas lite i kanterna. Min CD-spelare var ju tidigare det ultimata beviset på vilken tantig person jag är. Det är som mina coola kompisar brukar säga:


"Alltså, ok för en kasettspelare. Det hade varit helt lugnt. Men... en CD-spelare? Hur tänker du?"


Jag tror inte jag tänkte så mycket mer än att jag försökte undvika att misshandla min redan illa tilltygade plånbok. Men jag började så småningom inse att min lilla CD-spelare tuggade i sig batteri på lite läskigt kort tid. Och batteriköp är ju varken gynnsamt för miljön eller min plånbok.
Så. Då var det altså gjort. Men jag kan inte trycka bort känslorna av att vara lite fel. Lite känns det som mitt sista desperata försök att bli tonåring. Och jag kan verkligen förstå mina jämlikar, tanterna 60+, som på liknande sätt försöker med detsamma genom att tex. köpa tonårskläder. Och jag känner att jag lyckas ungefär lika bra när jag struttar omkring med min Ipod. Men bra är den. Må jag säga.

För ett MVG i religion A


Nadine:
"Vem var nu Josef i bibeln?"
Jag:
"En av de sju dvärgarna?"

Tidigare inlägg