"För fosterlandet! Och gotland!"
Jag minns inte vem det var som sa det, eller när, men vem det än var så hade hon/han en fantastisk känsla för landet vi lever i.
I fredags började jag, Nadine och Kaninen(som nu inte har något namn) vår resa till Landetlångtbort. Klockan halv två började vår färd, och klockan ett (pånatten) var vi framme vid vårt mål. Det tar alltså längre tid att ta sig till gotland än till USA. Och under denna tiden hann vi med en hel del. Jag hann:
* Snyta mig 27 gånger
* Få allergska besvär
* Se en film
* Få panik
* Knarka alvedon
* Tappa bort min biljett
Nadine hann:
* Ge mig en snyting
* Bråka med tågkonduktören
* Ge mig mig nervösa besvär
* Tappa bort Kaninen
Kaninen hann:
* Charma tre tanter
* Hetsäta två morötter
* Kissa i en vilstol
* Tappa bort mitt tålamod
Väl på gotland var det dags att göra det vi kommit för: Fira min systers jursitexamen och min stundande artonårsdag. Jag var på G. Eftersom att jag nästan var myndig kunde pappa med gott samvete supa mig under bordet. Jag kunde riktigt känna hur alkoholet bubblade upp i allt snor som upptog största delen av mitt huvud. Detta gav mitt självförtroende en lätt överdriven touch, och under kvällen riktkigt njöt jag av min sociala förmåga och mina kloka citat. Bland annat så delade jag med mig av några visdomsord till min kära syster som, efter fem år på juristutbildningen, hade sju år kvar för att kunna bli advokat.
"Visst har vi en möda med vår väg, men det är målet som är vågen värd"
Skönt att kunna bidra med lite stöd.
Någon annan som var på gång var farmor. Efter x antal glas Baylis höll hon ett tal för mig som började:
"18 år och avklippt hår..."
Detta gick ut på att jag låg illa till med utseende och karriär (musik är ett otyg!) men att jag nog skulle klara mig ändå. Efter ytterliggare några glas var hon nära tårar efter att hon insett att jag inte drack kaffe ("inte ens det, INTE ENS DET").
En riktigt trevlig kväll med KarinBoye-felciteringar, neurotiska släktingar och, naturligtvis, en del kaninbajs.
Böhö.
Jag är sjuk. Mitt huvud känns som en infekterad boll som någon, med jämna mellanrum, spelar något mindre försiktigt bollspel med. Eller som Nadines kanin hetsäter på. Den kaninen är fruktansvärt mystisk. Som en liten svart demon skuttar den omkring och sprider förvirring, mystik och kaninbajs. Särskilt nu i min feberyra kan jag bli lite skrämd.
En annan sak som skrämmer mig är hur rastlös jag blir av att ligga och vara sjuk. Jag vandrar omkring i huset och är helt utom mig av sällskapssjuka. Igår när jag ringde Ellen svarade hon trött:
"Vad vill du?"
Och då tyckte jag ändå att jag hade en stark inledning där jag låtsades att jag hade ett väldigt viktigt ärende.
"Ja, ja vi kanske kan komma över sen. Blir det bra?"
Nu har jag varit i vaken i tre timmar (halsontet håller mig effektivt från en sammanhängande sömn) och börjar panika så smått över att det är ungefär tio timmar tills det är ok att gå och lägga sig igen.