Amanda.

Min far erkände igår, att gymnasietiden var den jobbigaste tiden i hans liv. Det kändes skönt att det uppenbarligen inte bara är jag som är ett instabilt nervvrak 95% av min vakna tid (och 100% av min tid då jag sover). Fast sen kom jag ju på att jag faktiskt inte får kalla mig för gymnasieelev. Det kändes lite värre. Som att liksom inte ha någon anledning. Men vara körd ändå.

Just nu sitter jag i en halvomöblerad tvåa i södertälje. Själv. Och har precis fått veta att dagens enda aktivitet har blivit inställd. Jag tror faktiskt, hur motsägelsefullt det än kan låta, att lappsjuka är ett mindre förekommande fenomen i medelpad.