Amanda.

Nu har det hänt, gott folk, äntligen är det gjort! Amanda har slutligen tagit sitt förnuft till fånga (läs: orsakat ett svart hål i sin plånbok) och köpt en Ipod.
I och med detta inköp känner jag någonstans att min tantimage börjar suddas lite i kanterna. Min CD-spelare var ju tidigare det ultimata beviset på vilken tantig person jag är. Det är som mina coola kompisar brukar säga:


"Alltså, ok för en kasettspelare. Det hade varit helt lugnt. Men... en CD-spelare? Hur tänker du?"


Jag tror inte jag tänkte så mycket mer än att jag försökte undvika att misshandla min redan illa tilltygade plånbok. Men jag började så småningom inse att min lilla CD-spelare tuggade i sig batteri på lite läskigt kort tid. Och batteriköp är ju varken gynnsamt för miljön eller min plånbok.
Så. Då var det altså gjort. Men jag kan inte trycka bort känslorna av att vara lite fel. Lite känns det som mitt sista desperata försök att bli tonåring. Och jag kan verkligen förstå mina jämlikar, tanterna 60+, som på liknande sätt försöker med detsamma genom att tex. köpa tonårskläder. Och jag känner att jag lyckas ungefär lika bra när jag struttar omkring med min Ipod. Men bra är den. Må jag säga.