Amanda.

Det finns ju människor som menar att de skulle passa så mycket bättre in i samhället om de var födda i en annan tid.

"Asså, jag är ju sååå femti!"

eller

"Min själ ÄR sjuttiotal. Vad gör jag här?"

Då handlar det mycket om stil, eller värderingar.
Jag har också insett att jag skulle varit en så hejdlöst lyckad människa om jag vore född på en annan tid. Men då handlar det inte om stil, värderingar eller 1900-tal. Nej, det är fysiska och neurologiska faktorer som gör att jag är övertygad om att jag, egentligen, är en stenåldersmänniska. Här nedan kommer bevisen:

1. Jag är extremt hårig. Alla som har umgåtts med mig under en rakhyvelsfri vecka kan intyga detta. Och denna hårighet är ju kanske inget av större värde på 2000-talet, MEN hade jag levt under stenåldern hade jag varit sanslöst lyckligt lottad, då mitt överdrivna hårlager hade skyddat mig mot såväl värme som kyla.

2. Jag har lätt att gå upp i vikt. Det säger ju sig självt att detta är inte den mest önskade egenskapen i dagens samhälle. MEN det hade varit en oerhörd fördel för mitt stenåldersjag, då jag överlevt alla svältperioder utan att gå ner ett gram eftersom blotta tanken på mat fick mig att antingen behålla min vikt eller, till och med, gå upp några hekto.

3. Min kropp har ett väldigt bra varningssystem. Ångest brukar beskrivas som en primitiv rädsla för att tex. "Björnen kommer". Och hade jag levt under stenåldern hade min björnenkommerrädsla varit befogad, alltså hade jag överlevt.

Vad som kanske inte skulle gynna mig fullt lika mycket som stenåldersmänniska är min benägenhet att vara lite för disträ (eller överanalytisk, som Tobbe så fint kallar det). Detta skulle då kanske medföra att medan mina stenåldersmates hugger in på det nytillagade bytet är jag för upptagen med existensiella funderingar, och missar på så vis säkert minst hälften av måltiderna.
(Och var det förresten inte så att kvinnorna skulle laga maten? I såna fall kan man nog räkna bort mig direkt. Med min matlagningskonst skulle jag bli bortjagad från stenåldersflocken med pinnar slagträn innan jag hunnit säga "primitiv")