Amanda.

Jag är sjuk. Mitt huvud känns som en infekterad boll som någon, med jämna mellanrum, spelar något mindre försiktigt bollspel med. Eller som Nadines kanin hetsäter på. Den kaninen är fruktansvärt mystisk. Som en liten svart demon skuttar den omkring och sprider förvirring, mystik och kaninbajs. Särskilt nu i min feberyra kan jag bli lite skrämd.

En annan sak som skrämmer mig är hur rastlös jag blir av att ligga och vara sjuk. Jag vandrar omkring i huset och är helt utom mig av sällskapssjuka. Igår när jag ringde Ellen svarade hon trött:

"Vad vill du?"

Och då tyckte jag ändå att jag hade en stark inledning där jag låtsades att jag hade ett väldigt viktigt ärende.

"Ja, ja vi kanske kan komma över sen. Blir det bra?"


Nu har jag varit i vaken i tre timmar (halsontet håller mig effektivt från en sammanhängande sömn) och börjar panika så smått över att det är ungefär tio timmar tills det är ok att gå och lägga sig igen.