Amanda.

Nu är det över.
Och det känns som om jag dödat någon. Plötsligt börjar alla minnen ta annan form och eftersom att jag är som jag är börjar jag tvivla. Fan.
Men något säger mig att det är rätt. Rätt. Hur vet man?

Jag är en dålig människa, men jag hatar när allt tar slut, när något tar slut. Seperationsångest till och med när jag slänger bananskalet i papperskorgen.
Men då tänker jag att det brukar gå över. Jag saknar inte det där skalet så länge. Och jag har ju faktiskt ätit upp innehållet, det finns inget kvar, tomt! Men då börjar man ju genast tänka på den underbara tiden då det faktiskt FANNS något kvar. Man saknar det, och tänker att om man kanske skulle ta upp skalet så finns det säkert något kvar. Något i alla fall, något litet. Men det är inte värt det, Amanda, får jag säga ca 5783 gånger per dag(och natt), det är inte värt det.
Och dessutom så var den ju inte ens god alltid. Jag menar, det var inte en sån frukt som man njuter av i varje tugga. Inte alls. Dessutom gav den mig mindervärdeskomplex.

Så. Jag ska inte ta upp bananskalet ur pappeskorgen. Prata med det ibland, och successivt vänja mig av med det och tacka det för alla goda stunder vi hade tillsammans går bra. Men aldrig mer ta upp det ur korgen.