Amanda.

Idag börjar mitt nya liv.

Så är det. och det är hårt. I samma sekund jag bestämde mig bajsade en fågel (hoppas jag) på min väska. Är det ett tecken på att det har varit skit och ska bli bättre, eller att skiten kommer när man minst anar det från klar himmel?

Idag har jag kommit fram till en del sunda insikter men även brustit ut i omotiverad gråt tretton (13) gånger. Den räkningen som jag uppenbarligen bedriver väljer jag att inte kommentera. Jag väljer också att inte lägga någon värdering i huruvida den är sund eller osund.

Konstiga liv. Men ändå. Liv. (Nu borde jag verkligen sova. Jag är nämligen en kvinna som inser sina begränsningar. Och att skriva blogginlägg samtidigt som man lyckas med bedriften att vara både apatiskt och desperat samtdigt känns inte som hållbart)