Amanda.

Så var det igång. Skollivet. Och musikallivet  för min del. Redan första "lektionen" märkte jag att jag romantiserat den världen något. Vi har en stor danssal. Denna är full med speglar och det är med skräckblandad förtjusning man inser att man syns överallt och i alla vinklar.

Danstjej: "Oh, jag hade glömt hur smal man blir i dessa speglarna!"

Detta medan jag kämpar för att övertyga mig själv om att jag är längre på höjden än på bredden. Och naturligtvis sattes vår musikalanda på prov direkt. De samlade ettor, tvåor och treor i ett rum (dansrummet). I hörnet av rummet placerades ett bord med:

* En stor skål godis

* Tre förpackningar köpekakor

* Ett stort fruktfat

* En stor skål godis till

Som alltid var inget uttalat. Men alla visste att den som rörde godisskålen skulle för alltid vara utfryst från matärfruktansvärtklubben. Vilken dominerar hela musikalprogrammet.

En annan grej är detta med rutiner. Jag räknade helt kallt med att de, någongång under första skoldagen, helt enkelt skulle infinna sig. Att jag skulle känna "Oh, vad skönt att gå hit idag igen". Att rutiner är något man behöver etablera känns så himla tråkigt. Så 90.

Med andra ord är det lika kaotiskt som tidigare. Eller mer. Jag har börjat släppa förhoppningen om att jag någon gång kommer att få leva ett normalt tråkliv. I alla fall så länge jag lever i min familj. Igår, efter min första skoldag kom jag hem, halvt sinnessjuk av utmattning och nya intryck, tristess och aggression (jag måste ha ett läkarintyg för att få laktosfri mat. Ett läkarintyg! För att annars finns det elever som hittar på allergier. Visa mig den jäveln som fejkar en laktosintolerans. Jag misstänker att det är samme som varje kväll avlägsnar håren på benen med en pincett. Bara för att känna smärtan.) Efter en stund kommer även min syster hem, oroande glad.

Jag: "Nadine, vad har du i lådan?"
Nadine: "Öh"
Jag:"Nadine, vad ska du med dendär buren till?
Nadine: "Öh"
Jag: "Nadine, har du precis köpt en kanin så orkar jag inte mer"

Naturligtvis var det en liten gnagare. Som Nadine döpt till Cornflakes. Ja. precis Cornflakes. Som att man på svenska hade döpt en kanin till tex. "Pannkakorna". Eller "Frukostflingorna". Nu sitter Nadine och Frukostflingorna och ser på TV, jag panikar inför mitt frmaträdande och mamma vrålar "AAhho, jag vill inte jobba!"