Blaha
Min far erkände igår, att gymnasietiden var den jobbigaste tiden i hans liv. Det kändes skönt att det uppenbarligen inte bara är jag som är ett instabilt nervvrak 95% av min vakna tid (och 100% av min tid då jag sover). Fast sen kom jag ju på att jag faktiskt inte får kalla mig för gymnasieelev. Det kändes lite värre. Som att liksom inte ha någon anledning. Men vara körd ändå.
Just nu sitter jag i en halvomöblerad tvåa i södertälje. Själv. Och har precis fått veta att dagens enda aktivitet har blivit inställd. Jag tror faktiskt, hur motsägelsefullt det än kan låta, att lappsjuka är ett mindre förekommande fenomen i medelpad.
In the middle of everywhere
Idag fick jag, två gånger, frågan: Amanda, var bor du egentligen??
När jag försökte säga att jag på ett smidigt sätt pendlade mellan Skåne, Gotland och Stockholm återstod ju såklart frågan: varför då?
Ja, varför, och vad gör jag? Egentligen? Jag har inte riktigt hittat nåt svar på det. Nån gång har jag försökt säga att jag utforskar rätten att finnas. På så många ställen som möjligt. Men folk köper inte riktigt det.
Jag bestämde mig för att i fortsättningen helt enkelt svara att jag bor medelpad. För att slippa förvirra folk. Liksom.