Amanda.

Annika Lantz har gjort det igen. Genom att hetsläsa hennes bok så fort jag börjar slappna av och min hjärna bestämmer sig för att tortera mig har hon återigen räddat mitt liv. Detta måste vara den femte gången (minst) som jag läser den, och den har kommit att bli en av mina krisböcker. Trots detta epitet får den mig att skratta högt. Och det har aldrig slagit fel, när boken är utläst brukar jag vara i skick att ta mig an världen (läs: ta mig upp ur sängen) igen. Detta har bidragit till någon slags kärleksrelation med känslan av att känna någon utan och innan.  Annika och jag borde skriva något tillsammans, kanske rentav leva resten av våra liv tillsammans. Men tyvärr verkar det bara vara jag som vill komma någonstans i denna relationen.