Min fallenhet


Well. (Gud vilken härligt sofistikerad inledning!)

De senaste dagarna har fått mig att fundera lite extra över något som jag annars ägnar så lite tanketid som möjligt, eftersom att det i verkligheten gör sig tillräckligt uppenbart; mitt trillande/snubblande/fallande/klantande. Detta är något jag har fått lära mig att leva med, och när jag umgås med gamla vänner, som känner mig och min kroppskontroll(?) väl, så reflekterar varken jag eller de över det.
Men de senaste månaderna har jag, till min stora glädje, lärt känna en hel massa nya människor, och eftersom att mitt problem inte riktigt är i klass med andra små egenheter, så blir det ganska uppmärksammat.
I början menar folk förstås att det är gulligt.

"Oh, du kan ju verkligen snubbla på dig själv!"

Tihi. Ända tills de inser att det faktiskt är så, och blir lite skrämda. En fin vän hade nämnt mitt ständiga trillande för sin yogalärare, som hade fått en bekymrad rynka i pannan och sagt:

"Jo, jag kände en flicka som hade samma problem. Det visade sig att hon hade en dold CP-skada"


Förutom mitt trillande så har jag en viss tendens att slå ner, tappa och ha sönder saker. För några år sen bodde jag med min dåvarande pojkvän. Han hade en väldig förståelse gentemot min klantighet, men på 18 kvadrat kan såna egenheter lätt bli lite för mycket. En gång lyckades jag tex. tappa en hel påse ris, som effektivt lade som som en matta över hela lägenheten. Han grät. Jag förstår honom.


På något sätt måste jag nog ändå hitta ett sätt att förhålla mig till det, för tom min annars så hoppfulla mor har insett att detta inte är något jag kommer att växa ifrån. Och när jag och alla andra suckar ljudligt över att jag än en gång lyckats fälla mig själv brukar jag tänka på en klok man från teatern där jag är med. Han brukar säga att jag är ett levande skämt (i en mycket hjärtlig ton) och att mitt snubblande är en "gåva till mänskligheten".
Men då har han ju förstås inte umgåtts med mig i mer än 7 timmar i sträck...

Kommentarer
Postat av: Klara

Fast det är ju väldigt fint sagt! Och jag tror nog att det är sant. Dina små fallenheter har aldrig fått mig att vilja gråta, mest le.

Postat av: Jonathan

Kommer ihåg situationen med riset... hittade det i precis allt som ett litet korn kan komma åt att lägga sig, säkert ett halvår efter händelsen.
Just då kändes det ganska hopplöst...Men så här i efterhand kan man ju skratta gott åt det.

2008-03-29 @ 18:29:52
Postat av: Amandaherself

Vilken tur att du kan skratta åt det nu, att det inte lämnade några bestående men, som risfobi eller annat.

2008-04-02 @ 19:05:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback