Jodå.
Annika-boken blev utläst. Nu står jag här mitt ute i livet och måste klara mig själv. Vad gör man?
Jag äter choklad. Och är inne på facebook. Två saker som varken genererar lycka eller välbefinnande mer än på väldigt, väldigt kort sikt. Jag och min begynnande fetma sitter här och gläder oss åt att jag vunnit i "who is sexier" i compare people. Hela situationen späs på av att jag är laktosintolerant.
Söker sommarjobb gör jag också. När jag får tid. Det är alltid en lika givande process, särskilt i dessa tider. Igår drömde jag att jag var instängt i ett litet rum, och på väggarna hade någon skrivit "LÅGKONJUNKTUR" överallt med grafitti. Jag kanske borde söka något telemarketing-jobb. Jag som är så talande.
Annika och jag
Annika Lantz har gjort det igen. Genom att hetsläsa hennes bok så fort jag börjar slappna av och min hjärna bestämmer sig för att tortera mig har hon återigen räddat mitt liv. Detta måste vara den femte gången (minst) som jag läser den, och den har kommit att bli en av mina krisböcker. Trots detta epitet får den mig att skratta högt. Och det har aldrig slagit fel, när boken är utläst brukar jag vara i skick att ta mig an världen (läs: ta mig upp ur sängen) igen. Detta har bidragit till någon slags kärleksrelation med känslan av att känna någon utan och innan. Annika och jag borde skriva något tillsammans, kanske rentav leva resten av våra liv tillsammans. Men tyvärr verkar det bara vara jag som vill komma någonstans i denna relationen.