Amanda.

Well. (Gud vilken härligt sofistikerad inledning!)

De senaste dagarna har fått mig att fundera lite extra över något som jag annars ägnar så lite tanketid som möjligt, eftersom att det i verkligheten gör sig tillräckligt uppenbart; mitt trillande/snubblande/fallande/klantande. Detta är något jag har fått lära mig att leva med, och när jag umgås med gamla vänner, som känner mig och min kroppskontroll(?) väl, så reflekterar varken jag eller de över det.
Men de senaste månaderna har jag, till min stora glädje, lärt känna en hel massa nya människor, och eftersom att mitt problem inte riktigt är i klass med andra små egenheter, så blir det ganska uppmärksammat.
I början menar folk förstås att det är gulligt.

"Oh, du kan ju verkligen snubbla på dig själv!"

Tihi. Ända tills de inser att det faktiskt är så, och blir lite skrämda. En fin vän hade nämnt mitt ständiga trillande för sin yogalärare, som hade fått en bekymrad rynka i pannan och sagt:

"Jo, jag kände en flicka som hade samma problem. Det visade sig att hon hade en dold CP-skada"


Förutom mitt trillande så har jag en viss tendens att slå ner, tappa och ha sönder saker. För några år sen bodde jag med min dåvarande pojkvän. Han hade en väldig förståelse gentemot min klantighet, men på 18 kvadrat kan såna egenheter lätt bli lite för mycket. En gång lyckades jag tex. tappa en hel påse ris, som effektivt lade som som en matta över hela lägenheten. Han grät. Jag förstår honom.


På något sätt måste jag nog ändå hitta ett sätt att förhålla mig till det, för tom min annars så hoppfulla mor har insett att detta inte är något jag kommer att växa ifrån. Och när jag och alla andra suckar ljudligt över att jag än en gång lyckats fälla mig själv brukar jag tänka på en klok man från teatern där jag är med. Han brukar säga att jag är ett levande skämt (i en mycket hjärtlig ton) och att mitt snubblande är en "gåva till mänskligheten".
Men då har han ju förstås inte umgåtts med mig i mer än 7 timmar i sträck...

"Ni skulle kunna vara tvillingar, ni två"

Så sa Ellens föräldrar om Elise och mig. Lite att ta i, tyckte vi, men det är onekligen mycket som vi har gemensamt. Vi har:


*Likadan mobiltelefon (och vad som viktigare är; samma tid på denna, EXAKT samma!)
'Likadan Ipod
*Likadan klänning
*Samma sorts P-piller
*Likadan tandborste
*Mammor som röstar på moderaterna


Dessutom är vi oslagbara i Alias. Fantastiskt.

Asch.

Det är en sån här dag man vill få brev med lavendelfrön från Anna. Äta godis inne med snöoväder ute. Samtala med nyfunna, vackra vänner som stöttar och kramar.

Vilken tur att är just så. När man är villig att rymma från livet. Eller när livet rymmer från en.




Dessutom är det inte lämpligt att jag avsäger mig från mitt jordelivskontrakt just nu, när miljön är som den är. Att sänka ner min kropp i jorden skulle nämligen vara lika med att utlösa en mindre atombomb. Som läkardotter är jag nämligen så fullproppad med vaccin, pennicillin, p-piller och andra preparat att jag, i det närmsta, skulle räknas som radioaktiv.

Så Tack. För att ni finns.

Nu har det hänt, gott folk, äntligen är det gjort! Amanda har slutligen tagit sitt förnuft till fånga (läs: orsakat ett svart hål i sin plånbok) och köpt en Ipod.
I och med detta inköp känner jag någonstans att min tantimage börjar suddas lite i kanterna. Min CD-spelare var ju tidigare det ultimata beviset på vilken tantig person jag är. Det är som mina coola kompisar brukar säga:


"Alltså, ok för en kasettspelare. Det hade varit helt lugnt. Men... en CD-spelare? Hur tänker du?"


Jag tror inte jag tänkte så mycket mer än att jag försökte undvika att misshandla min redan illa tilltygade plånbok. Men jag började så småningom inse att min lilla CD-spelare tuggade i sig batteri på lite läskigt kort tid. Och batteriköp är ju varken gynnsamt för miljön eller min plånbok.
Så. Då var det altså gjort. Men jag kan inte trycka bort känslorna av att vara lite fel. Lite känns det som mitt sista desperata försök att bli tonåring. Och jag kan verkligen förstå mina jämlikar, tanterna 60+, som på liknande sätt försöker med detsamma genom att tex. köpa tonårskläder. Och jag känner att jag lyckas ungefär lika bra när jag struttar omkring med min Ipod. Men bra är den. Må jag säga.

Nadine:
"Vem var nu Josef i bibeln?"
Jag:
"En av de sju dvärgarna?"

Detta har nog varit en av de märkligaste dagarna i mitt liv. Och det märkligaste är att den inte ens är slut. Jag brukar tycka det är tråkigt när folk radar upp vad de gjort under dagen, men detta tror jag kan vara underhållande, rätta mig om jag har fel. Idag har jag alltså:

*Vaknat till den värsta ringsignalen mina 17-åriga öron upplevt (två gånger)
*Varit bara vid halvt medveteande (då jag sovit alldeles för lite)
*Hållit på att missa mitt tåg
*Spelat på samma ställe som Gudrun Shyman
 *Fått ett helt otroligt fantastiskt erbjudande
*Tjänat hundra kronor
*Glömt att äta
*Trott att jag skulle till Vebereöd
*Insett att jag skulle till Everöd
*Hoppat av en buss på fel ställe
*Frusit ihjäl
*Svurit åt förbipasserande bilar
*Liftat
*Blivit skrattad åt av en liftare
* Tappat bort en vante
 *Gått x antal kilometer


Nu ska jag göra ett nytt försök att ta mig till min kära Elise. Skulle uppskatta en tämligen händelselös kväll.