Amanda.

Söndag är dagen för ångest.
 För på något sätt är ju faktiskt söndag första dagen på den nya veckan (vad har detta tidsjagande samhället gjort med oss?!).
För det är då man ska börja planera inför den nya veckan. Man ska inse att det man förträngt hela helgen kommer att slå tillbaka mot en i ful kraft på måndagen, och att man har så bråttom.
Egentligen är detta helt onödigt då man, istället för att verkligen ta tag i sakerna, går och gruvar sig inför dem. Och det är söndagens uppgift. Tack (Gud?). Jättebra grej, verkligen. Kul.

Jaja. Jag har i alla fall börjat i tid. Jag har fortfarande ca 9 timmar kvar att oroa mig innan söndag blir måndag.

Jag föddes förvirrad.


Det måste vara så. Just nu(?) har jag ingen aning om någonting.
MIn vän Bananskalet gör sig påmind där i papperskorgen, kämpar för att komma upp. Dock kan jag säga att min ambivalens inte är lika påtaglig denna dag. Jag gjorde nog rätt, tänker jag i de stunder skalet inte skriker.

Jag läste en text skriven av en vän till en vän, där det listades saker som var positiva i livet. Detta för att livet kändes som ett litet helvete och en lista med brailivetsaker kanske skulle pigga upp.
Tänkte för en bråkdels sekund att detta säkerligen även skulle ge en liten gnutta hopp i min tillvaro, men tog sedan mitt förnuft till fånga och insåg att om jag skulle göra det så skulle jag inte ha ens hälften så stor anledning att tycka synd om mig själv.


Stackars mig.

Nu är det över.
Och det känns som om jag dödat någon. Plötsligt börjar alla minnen ta annan form och eftersom att jag är som jag är börjar jag tvivla. Fan.
Men något säger mig att det är rätt. Rätt. Hur vet man?

Jag är en dålig människa, men jag hatar när allt tar slut, när något tar slut. Seperationsångest till och med när jag slänger bananskalet i papperskorgen.
Men då tänker jag att det brukar gå över. Jag saknar inte det där skalet så länge. Och jag har ju faktiskt ätit upp innehållet, det finns inget kvar, tomt! Men då börjar man ju genast tänka på den underbara tiden då det faktiskt FANNS något kvar. Man saknar det, och tänker att om man kanske skulle ta upp skalet så finns det säkert något kvar. Något i alla fall, något litet. Men det är inte värt det, Amanda, får jag säga ca 5783 gånger per dag(och natt), det är inte värt det.
Och dessutom så var den ju inte ens god alltid. Jag menar, det var inte en sån frukt som man njuter av i varje tugga. Inte alls. Dessutom gav den mig mindervärdeskomplex.

Så. Jag ska inte ta upp bananskalet ur pappeskorgen. Prata med det ibland, och successivt vänja mig av med det och tacka det för alla goda stunder vi hade tillsammans går bra. Men aldrig mer ta upp det ur korgen.