Amanda.

Jag blir tokig (jag är tokig). Mina vänner är inte sena i att bekräfta detta (du är sinnessjuk, Julia, min underbara).
Börjar inse att det nog inte finns en enda detalj i min omgivning nu som är som den ska.
Vår Schäfer svalde en strumpa till.
Och min mor ropar att hon ska äta en brödrost.
Julia tänker jag inte ens kommentera.

Hjälpe mig, någon.

I år kommer det vara lättare för ungdomar  att få sommarjobb visar en ny undersökning som intefanvetjagvaddeheter har gjort. " Vi vill nu främja ungdomars arbete och kommer därför att vara mer öppna för yngre arbetskraft".

Jovisst. Det är helt uppenbart att de vill ha unga arbetare i sommar. 
Innan mitt sommarjobbsletande startade(vilket var tidigt, januari) lade jag ner ett mkt ambitiöst arbete på mitt CV: Jag lyckades få mina referenser att bli så nära verkligheten som möjligt, jag berättade utförligt om vilken underbar, social och stresstålig människa jag var samt klistrade dit en anständig bild. Så. Nu var det svåra gjort, tänkte jag i min naivitet.
Jag började titta på vilka platser som utlystes. Inga skitjobb ville jag ha, så jag började att titta på servitrisjobben. Det började bra tyckte jag: Vi söker dig som är utåtriktad, social och lätt för att samarbeta med andra. Det skulle jag väl kunna klara av, tyckte jag. Inga särskilda krav... Underbart! För jag har ju ingen utb... men vi ser gärna att du har dokumenterad tidigare erfarenhet... Jaha, men jag har ju trots allt jobbat lite tidigare... av à la carte servering samt har en viss vinkännedom... Vin är inga problem! Det har jag smakat säkert tre sorter... Vi ser gärna att ungdomar söker... Detta börjar likna nåt!...men kravet är naturligtvis att personen har uppnått en ålder av 18 år...fan..

Jag sökte några servitrisjobb ändå, för jag ville inte riktigt acceptera det faktum att det inte skulle gå på något vis. Men jag tvingades ge upp den drömmen. Men vad kan man förvänta sig, tyckte jag, det finns ju tysen andra jobb, detta ska ordna sig!

Så jag började titta på de mindre glamorösa jobben.
Cafébiträde: Minst tre års erfarenhet krävs
Bartender: 3 års utbildning
Receptionist: Artonårsgräns
Lakritsförsäljare: Artonårsgräns
Telfonförsöljare: artonårsgräns
Lokalvårdare: Tidigare erfarenhet. Artonårsgräns

Jag vill inte säga att jag började ge upp hoppet i det här stadiet, men lite hopplöst kändes det.
Till slut hittade jag min räddning under Arbeten utan krav på yrkesutbildning: Diskare! Såklart att jag inte tänkt på det innan. Går inte detta så hänger jag mig, tänkte jag glatt.

Diskare: Vi söker dig som är stresstålig, social och öppen. Att arbeta i högt tempo är inget problem för dig som med din treåriga utbildning och fleråriga erfarenhet känner dig säker. Vi ser även att är över arton samt har b - körkort....

Vart är världen på väg?

Den senare delen av denna vecka har vi i min familj ägnat åt oss åt något så spännande som husletning.
Vi har, med x antal mäklares hjälp, kört runt i hela skåne och bevittnat det ena rucklet efter det andra. 

Det som jag tycker är spännande är alla dessa mäklares obotliga optimism. I varje fallfärdigt hus ser de ett slott, påstår de i alla fall och konversationer som denna är standard:

- Ja, vad tycker ni, visst är det fint!
- Hrm, är det meningen att det ska lukta rök på hela undervåningen?
- Nej, nej de har bara rökt vid fläkten, det är ingen fara.
- Men det luktar ju faktiskt rök. Och den där andra stickande doften, vad är det?
- Nej, de har bara rökt vid fläkten. Den andra? Jahaja, syllarna byttes väl inte igår, men personligen tycker jag att den doften ger KARAKTÄR på huset!
- Och hålet i köksgolvet?
- Praktiskt, kära du, praktiskt. hur lång tid skulle det annars inte ta om du skulle vilja skicka ner något i källaren?


Och så kan det fortsätta. Vi fick höra allt från att man kan använda sättningar (sprickor i husgrunden och oftast i väggen)  att sätta torkade blommor i, till att vi skulle få med en snygg kruka att sätta under taket där det läckte in.

Det har varit en slitsam vecka.

Söndag är dagen för ångest.
 För på något sätt är ju faktiskt söndag första dagen på den nya veckan (vad har detta tidsjagande samhället gjort med oss?!).
För det är då man ska börja planera inför den nya veckan. Man ska inse att det man förträngt hela helgen kommer att slå tillbaka mot en i ful kraft på måndagen, och att man har så bråttom.
Egentligen är detta helt onödigt då man, istället för att verkligen ta tag i sakerna, går och gruvar sig inför dem. Och det är söndagens uppgift. Tack (Gud?). Jättebra grej, verkligen. Kul.

Jaja. Jag har i alla fall börjat i tid. Jag har fortfarande ca 9 timmar kvar att oroa mig innan söndag blir måndag.

Jag föddes förvirrad.


Det måste vara så. Just nu(?) har jag ingen aning om någonting.
MIn vän Bananskalet gör sig påmind där i papperskorgen, kämpar för att komma upp. Dock kan jag säga att min ambivalens inte är lika påtaglig denna dag. Jag gjorde nog rätt, tänker jag i de stunder skalet inte skriker.

Jag läste en text skriven av en vän till en vän, där det listades saker som var positiva i livet. Detta för att livet kändes som ett litet helvete och en lista med brailivetsaker kanske skulle pigga upp.
Tänkte för en bråkdels sekund att detta säkerligen även skulle ge en liten gnutta hopp i min tillvaro, men tog sedan mitt förnuft till fånga och insåg att om jag skulle göra det så skulle jag inte ha ens hälften så stor anledning att tycka synd om mig själv.


Stackars mig.