Amanda.

Detta har nog varit en av de märkligaste dagarna i mitt liv. Och det märkligaste är att den inte ens är slut. Jag brukar tycka det är tråkigt när folk radar upp vad de gjort under dagen, men detta tror jag kan vara underhållande, rätta mig om jag har fel. Idag har jag alltså:

*Vaknat till den värsta ringsignalen mina 17-åriga öron upplevt (två gånger)
*Varit bara vid halvt medveteande (då jag sovit alldeles för lite)
*Hållit på att missa mitt tåg
*Spelat på samma ställe som Gudrun Shyman
 *Fått ett helt otroligt fantastiskt erbjudande
*Tjänat hundra kronor
*Glömt att äta
*Trott att jag skulle till Vebereöd
*Insett att jag skulle till Everöd
*Hoppat av en buss på fel ställe
*Frusit ihjäl
*Svurit åt förbipasserande bilar
*Liftat
*Blivit skrattad åt av en liftare
* Tappat bort en vante
 *Gått x antal kilometer


Nu ska jag göra ett nytt försök att ta mig till min kära Elise. Skulle uppskatta en tämligen händelselös kväll.

Vid matbordet:

Jag står och försöker skära en skiva bröd, varpå hela limpan raserar och smulas sönder. Bestört och chockad håller jag fram smulorna för Nadine, som pekar på smulorna och lugnt konstaterar:

"Det där är ditt liv, Amanda"

Det är ju helt fascinerande, insåg jag igår, med alla som anser sig vara tragiska. Tragisk är ett mycket ofta använt uttryck, och kan betyda allt från att man försovit sig, till att man inte vet vad man ska göra med sitt liv. Grejen är, vad jag förstått det, att man, på något sätt, känner sig mer eller mindre misslyckad.


Innan igår hade jag frenetiskt försökt låta bli att använda uttrycket.
Jag var på väg till stationen, där jag skulle möta min kära vän Sandris. Till saken hör att jag var väldigt deppig, och förvirrad. Jag berättade detta för henne, och berättade också vilka åtgärder jag gjort för att må bättre. Det handlade mycket om förändring. Mamma tror mycket på symbolik. Om man tex. ska glömma någon, ska man "stoppa ner denna i en låda och ställa bort den". Nu hade det ju knappast passat sig att man verkligen tog den personen, och en låda i samma storlek, utan tanken var att man, med hjälp av symbolik, skulle tro att man gjorde det. Alltså ska man antingen ta något som är personens i fråga, eller skriva en lapp med personens namn på, stoppa i en låda och lägga undan, alternativt bränna den.


Nu var det ingen person jag skulle lägga undan. Men min tanke var, som sagt, att förändra saker. Jag berättade, med brinnande intresse, sakerna jag förändrat för Sandra, som inte såg överdrivet entuasiastisk ut, och när min mobil började ringa, med min nya , glada ringsignal "dragostea din tei" började jag också inse att jag fallit för inneordet. I allra högsta grad.

Tvungenheten är överväldigande.


Nu är att leva.

Alla jävla hjärtans dag.

Finns det en dag med högre förväntningar på? Finns det en dag där allt kan bli mer fel?
Ledande frågor, javisst, men det är precis så det är. Och för de som inte insett hur uppenbart det är än, och helst vill avstå, er råder jag att sluta läsa här.

Bra. Då har jag alltså alla bittra cyniker kvar med mig . Utmärkt. Vi måste hålla ihop, nämligen.
Under denna dag finns oftast bara två, möjligen tre, alternativ: Förstöra eller förstöras. Det tredje är att gå i ide, men enligt mina efterforskningar är detta näst intill omöjligt, då trycket utifrån är för hårt.
Alltså. Två alternativ att välja mellan. Ibland kan det hända att man lyckas pricka in båda två, vilket man, enligt mig, för sin egen skull, bör undvika.
Vad ska man då välja? Jag brukar föreslå att man ska utgå från vilket läge man är i. Här är det också oftast två, alternativt tre, man har att välja mellan: Singel eller icke singel. Det tredje alternativet är det där mellanläget, vilket är alldeles för jobbigt för att ens försöka ge ett tips på. Till er som befinner er där säger jag bara: Eller nej. Jag säger ingenting. Det är ett hopplöst läge. Det är bara att finna sig i att dagen kommer att gå åt helvete.

Efter att man konstaterat vilket civilstatus man har, är det alltså dags att bestämma om man ska förstöra eller förstöras. Som singel kan jag rekommendera en saboteringsrunda som är relativt beprövad. Detta går till på följande sätt:
Samla ihop ett gäng på 4-5 bittra singlar av valfritt kön. Ta er till en stad/ ett samhälle någonstans där ni inte helt lätt blir igenkända. Jag brukar utforma det hela som en tävling: Var och en får varsitt papper, en penna och en vattenpistol, man går ut olika håll, och det man letar efter är hånglande par. När ett par är hittat gömmer man sig i närmaste buske och vid lämpligt tillfälle sprutar man vatten på dessa, vilka ganska säkert blir både förvånade och upprörda. På varandra. "Jag dreglade inte!" "vad är detta då?". Den som lyckats sabotera för flest par har vunnit.
Är man singel ter sig svaret alltså ganska enkelt i frågan om att förstöra eller förstöras; man kan sammanfatta det med "skadeglädje är den enda sanna glädjen", och denna blir hundra gånger bättre i grupp.

Har man däremot begåvats med en partner står man inför ett annat dilemma. Problemet här är ju att det alltid blir "för mycket" eller "för litet" beroende på vem ens partner är, och hur långt man med denne har kommit i förhållandet. Här är valet mellan att förstöra eller förstöras lite svårare. Här är det också betydligt lättare att hamna i båda kategorierna. Vem har tex inte, efter många dagars överläggning, till sist bestämt sig för att våga köpa en ros till sin kära, varpå denne blir högst förnärmad efter att lämnat över sina sju rosor med två dikter och en chokladask. Kvällen förstörd. Faktum är att jag inte har någon definitiv lösning här. En kompis till mig fick panik, låste in sig och sa att han var magsjuk. Kan vara gångbart.

Med några sammanfattande kloka ord skulle jag vilja säga: det går inte att ha en trevlig alla hjärtans dag. Försök inte ens. Du blir besviken.

Mamma kom med en ganska intressant fundering under frukosten idag. Jag var i full färd med att försöka få i mig min macka, och Diva låg under bordet och lät som en dammsugare. Allt var alltså precis som vanligt.
Vad som gjorde situationen ännu mer alldaglig var att jag, efter ett tag, hittade ett inbakat hundhår i brödet, och utan någon större reaktion tog bort det. Mamma tittade uppgivet på mig och minbrist på reaktion och suckade:

"Jag undrar hur mycket hundhår vi äter. Och hur bra det är. Egentligen."


Jag, däremot, håller mig helt lugn. Det var ju i alla fall några år sen vi hittade hundmat i julgodiset sist.

Idag hjälpte jag min kära vän med hennes drillning*sgrupp. Min uppgift var att coacha barnen på det artistiska planet ("titta på publiken, publiiiken, inte vända dig om, publiiiiken").
Jag hade inte förväntat mig att det skulle vara ens hälften så svårt. Tidigare har jag ju hållit x antal hundkurser, vilket har gått förvånadsvärt bra. Detta kan ju inte vara mycket svårare, tänkte jag.
Vad jag inte hade haft med i beräkningen var att denna grupp var på ca 8 st tioåringar. Inte 8 st medelålders tanter, som dyrkar allt jag säger.

När jag kommer in i rummet står Sandra och gör några övningar med dem, som går ut på att kasta upp drillstaven, snurra, och fånga den igen. En liten flicka såg väldigt missnöjd ut:
"ja viilll ente snurra"
"kom igen nu", manade Sandra.
"jag viiiilll enteeee"
"Fem, sex, sju ått"
"ja vill ENTE! förra gången fick ja dien ei höuvet"

Det slutade med att de tappadeförtroendet för mig helt, då jag sa "det gör inget om ni tappar pinnen!"
Det hette ju naturligtvis inte pinne, utan stav.

*Drillning är som dans med en stav.  Eller nåt.

Min far erkände igår, att gymnasietiden var den jobbigaste tiden i hans liv. Det kändes skönt att det uppenbarligen inte bara är jag som är ett instabilt nervvrak 95% av min vakna tid (och 100% av min tid då jag sover). Fast sen kom jag ju på att jag faktiskt inte får kalla mig för gymnasieelev. Det kändes lite värre. Som att liksom inte ha någon anledning. Men vara körd ändå.

Just nu sitter jag i en halvomöblerad tvåa i södertälje. Själv. Och har precis fått veta att dagens enda aktivitet har blivit inställd. Jag tror faktiskt, hur motsägelsefullt det än kan låta, att lappsjuka är ett mindre förekommande fenomen i medelpad.  

Är man fattig student (?)så är man. Det råder inga tvivel om den saken. Därför kan ett förslag om hemmagjorda julklappar låta väldigt passande. Billigt och kul, tänkte jag, som inte har så mycket för mig. Jag började att rannsaka mina praktiska färdigheter:

1. Syslöjd
Har jag hållit på med i mellanstadiet. Tyvärr var detta innan symaskinen och alldeles för länge sen. Tvivlar på att  ett virkat armband är en önskvärd julklapp.

2. Träslöjd
Detta valde jag i högstadiet, var min första tanke. Nio år av träslöjd kan ju inte gå helt spårlöst förbi. Då dök bilden av min träslöjdslärare upp, när han skrattade åt en misslyckad smörkniv. Kanske inte nåt inom detta området heller.

3. ?
Var man än letar efter tips på hemmagjorda julklappar kommer det bara upp tips på hur man göra fina julkort. Kommer verkligen inte på nåt mer.



Hur och vad gör man??

(Kanske är jag inte ensam om julstressen. Min kompis skulle göra en undersökning, i vilken hon behövde koffeintabletter. Hon gick till apoteket bara för att konstatera att de var slut. På alla apotek...)

Tillbaka i skåneland. Inte så illa som jag först trott, faktiskt.


Det enda som verkligen varit illa idag var tågresan. Att åka tåg i fyra timmar kan vara mysigt. Faktiskt. Men en mysig tågresa exluderar ett gäng fulla smålänningar.

"Viell dy hae en öööl elle?"

"Sssstackars daj, Bosse (som satt bredvid mig) har inte duschat på två daaar"

Schysst. Fint.

Jag måste verkligen försöka dölja mina brister. Eller bara inte vara så uppenbar. Att vara pensionär är inget att skryta med, och det blir inte bättre när man, med vilt uppspärrade ögon, stormar in på tetaern och säger: Såååg ni "Bonde söker fru igår"?
Att man sen lägger till: jaha, ja inte jag heller hjälper inte riktigt.

Hursomhelst så får jag lite hybris av spelandet (särskilt när de vill ta kort på mig efteråt), så det gör liksom inget.
Jag duger ändå.

 
Två sömnlösa nätter är två sömlösa nätter för mycket.

Dagens slutsatser:

1. Jag ska aldrig jobba i ett thaikök i högdalens industriområde.
2. Jag ska aldrig (mer) köpa mat i ett thaikök i högdalens industriområde.
3. Faktumet att största delen av Ältas bostäder är pastellfärgade bunkrar skrämmer mig.
4. (jag ska aldrig bo i en sån)
5. Jag är förvirring personifierat.
6. Jag kommer att dö i Trollbäckens Centrum (på ett övergångsställe).
7. Man bör bo i Tutviken.

Nu är det bestämt. har man en blogg så har man. Liksom. Så varje dag från och med nu bör ni, trogna läsare (Klara och Johan?), förvänta er ett sprillans nytt inlägg.

Just nu befinner jag mig i den stora staden (nej, inte Visby). Under min dag då jag, trots vädret, tagit mig till och från alldeles för många ställen har jag hört diverse roligheter.
Två tjejer i en busskö:

- Åh, min kusin har fått barn. Jääävligt söt ba. typ skitgullig.
- Ja, bebisar har ju så runda ansikten liksom. Har han också de, eller?
- Asså, inte VÄRSTA, men typ... ah, värsta.


För övrigt har jag insett att jag liksom tappat den halvstockholmare jag en gång varit. Kommer på mig själv med att fasa över varje "ny" situation därför att jag faktiskt inte kommer ihåg var man köper en remsa, och heter det remsa? och behöver jag det? och tänk om jag missar bussen...
Fast detta leder faktiskt till lite bra saker också. jag är fortfarande förundrad över att bussarna faktiskt går var tionde minut här. Nästan hela tiden....

När man gråter till Sonja Aldén. Då. Då är det illa.







Varför kan man inte vara överallt hela tiden. Jag vill och vill inte.


(Hjälp mig)

Detta med sexuella läggningar.
Vanligtvis brukar jag bli arg, väldigt arg, när jag stöter på fördomar eller bara allmän skepsis i detta område, för mig är det ju så självklart att kunna älska vem man vill.
Men.  Ibland är det svårt att hålla sig för skratt.

Nadine min lilla fjortissyster (pga att hon är 14 och inget annat) förde detta på tal med sina vänner. De verkade häpnadsväckande insatta och förstående.

Nadine (till sin tjejkompis): Vad skulle du lsäga om jag var lebb?
Kompis: Är du?
N: Det var inte det jag undrade. Skulle du tycka det var konstigt?
K: Njä. Nej, jag skulle nog va kompis med dig iallafall. Men jag skulle nog inte våga sova skavfötters.

Nadine förde senare samma diskussion på tal med en av hennes pojkkompisar varpå det visade sig att denne inte skulle kunna vara vän med en pojke som tyckte om andra pojkar. Varför, undrar ju Nadine.

"Öh, orka. Amen vafan det är ju... bögigt"

Några dagar per sommar brukar jag småjobba lite på ett krukmakeri som ligger precis där jag bor.
Min plats är i "Familjedrejningen" och min uppgift är att lära alla som vill (och som betalar 40 kr) att dreja.

Igår var min första dag denna sommaren. Förra året arbetade jag hela två dagar (ni förstår själva vilket proffs jag måste vara på att dreja då?) varav en jag arnetade en timme.
Hursomhelst så var det egentligen min kära syster (Nadine, tidigare nämnd) som skulle arbeta, men då denna fick ett akut behov av att åka på cykelsemester blev jag hastigt tilldelad tjänsten. Underbart! Tänkte lilla (läs: panka) jag, och förträngde bestämt det faktum att jag kanske inte var bäst lämpad för just detta. Det kunde ju ändå inte vara så farligt, vi skulle vara två som arbetade, och den där andra kunde säkert uppdatera mig lite grand.

Väl där (jag var där i god tid)  satte jag mig ner och inväntade min arbetskamrat. Det gick fem minuter. Det gick fem minuter till. Det gick en kvart till. När jag såg krukakarchefen komma gåendes mot mig med bestämda steg förstod jag att allt inte stod rätt till.
"Vad sitter du och väntar på?"
"Öhm... den... andre?" (Jag älskar att jag alltid smäller till med så klockrena formuleringar vid sådana här tillfällen)
"Då får du vänta ett tag, hördu, hon kommer vid 12 (klockan var tio)"
"Öh?"

Så det var bara att sätta igång för egen maskin (jag visste ju trots allt hur en lerklump såg ut!)
Jag tänkte att det var lika bra att börja att dreja lite själv först, för att komma in i det. Precis som man kunnat ana blev min "kopp" inte riktigt så som jag ville ha den. Och precis som jag skulle kasta mig på cykeln och fara hem kom en gubbe in. "Ohhh, vad är det där?"
Det är här jag skulle skyllt på min treåriga lillasyster som av nån outgrundlig anledning hade lämnat mig här med sitt monster och gått för att leka. Men vad säger jag?
" Det är en lattemugg med asymmetriska former." Bra, Amanda. Skitbra.

Och kunderna började strömma in, och jag började efter ett tag begripa vilken hjälte jag var i barnens ögon.
"Är det duu som gjot alla dom?" frågade de med stora ögon och pekade utåt mot försäljningens apavancerade konstverk.

Året som gått sen sist jag var där hade fått mig att glömma alla föräldrar med skyhöga ambitioner för sina fyråriga underbarn. (Tilläggas bör att det bästa ett barn kan åstadkomma där är nån sorts skål. Antagligen relativt assymtrisk den med.)
"Benjamin vill göra en tekopp en sån med ett fint öra på" Strålar mammorna som kommer in, och blir mäkta besvikna när de går därifrån med den oformliga lerklumpen (då är det naturligtvis mitt fel).

Sen har vi barnen med lite för höga ambitioner.
Barn: "jag vill göra en marsvinsbur"
Jag: "Du kan inte göra en marsvinsbur"
mamma till barn: "Oh, Max vill så gärna göra en marsvinsbur"
Jag: "Max kan absolut inte göra en marsvinsbur"


Trevligt med pengar, men aldrig mer. tack, men nej tack.
(Jag drömde om snurrande drejskivor med marsvin på)

 Jag kan inte ljuga.
Verkligen inte. Faktiskt inte alls. Detta kan ju låta bra, många hade säkert trott att jag är en genomärlig person som av moraliska  skäl inte klarar av att ljuga. Dessvärre är det inte riktigt så det förhåller sig. Nej, jag kan inte ljuga av högst fysiska skäl.  tex. igår när jag hade lånat lite av min systers schampoo (jag visste ju naturligtvis att jag inte fick detta). Hon kom hem var det första hon gjorde att utropa: "GHAAA du har snott mitt SCHAMPOO!!!"
Läge för bekännelse, kan man tänka. Men icke. Amanda The SuperLier takes the situation with the gratest calmness. Eller inte. Redan i första stavelsen i "Nää, jaaag har vääl aaaldrig..." Börjar mitt ansikte protestera. Jag kommer på mig själv med att göra de märkligaste grimaser, och min syster tror inte att jag är sann. Faktum är att jag inte kom längre än till första stavelsen innan mitt ansikte fullkomligt gick i strejk.



Jag fick köpa ett nytt Schampoo.